Elektroniken lyfter svensk industri

Förra veckan var ovanligt intressant. Microsoft, Intel och Ericsson visade dåliga resultat och besökarantalet på S.E.E. gick ner. Men samtidigt är de svenska elektronikföretagen mer aktiva och framgångsrika än någonsin. Industriell elektronik ser ut att gå mot en högkonjunktur, samtidigt som de senaste årtiondenas vinnare har svårt att klara prognoserna. Svensk elektronikindustri har bättre förutsättningar än på länge.

Tillbaka till åttiotalet
Kanske är alltsammans ändå inte så svårt att förstå, åtminstone inte för oss som varit med ett tag. I Sverige började ju allt med industrielektronik och så har det hela tiden fortsatt. De senaste årtiondena har nästan allt mediafokus legat på PC-datorer och mobiltelefoner, men industrin har hela tiden vidareutvecklat sina lösningar och dragit nytta av teknikutvecklingen på dator- och telefonsidan.

PC-marknaden lyfte under lång tid halvledarindustrin till nya höjder. Från slutet av åttiotalet fanns en marknad med höga marginaler och stora volymer som kunde betala för nya processer. En kraftfull PC-processor får lov att kosta mycket pengar.

Parallellt med det här har vi sett smarta telefoner och handdatorer med allt mer standardiserad (och billig) hårdvara. Prisfallet på mobiltelefoner är ganska otroligt, samtidigt som volymerna är allt mer fantastiska. Halvledartillverkarna har kunnat kompensera fallande priser med ökande volymer, men prisskillnaden mellan mediaprocessorer för mobiltelefoner och PC-processorer har hela tiden ökat.

Högspänd likström
I Sverige är det förstås irriterande att se Ericssons problem med ökande konkurrens på telekommarknaden. Men samtidigt kan vi glädja oss åt att inte längre vara beroende av den extremt konkurrensutsatta mobiltelefonmarknaden. Och vi kan fortsätta att dra nytta av prisfall och effektiviseringar inom industrielektronik och fordonselektronik. Totalt sett hör vi faktiskt till vinnarna, med stark industrielektronik och massor av företag som har kunnat dra nytta av billig och kraftfull elektronik.

Ett bra exempel på det här är ABB Power Grids i Ludvika. Härom dagen hade jag nöjet att lyssna på ett föredrag av Hans Björklund, vinnare av Polhemspriset 2014, där han berättade om företagets HVDC-satsning. Det är en marknad som numera omsätter 4,5 miljarder dollar per år och där ASEA (senare ABB) varit drivande sedan starten för mer än femtio år sedan.

Hans Björklund är ansvarig för den mikrodatorsatsning som inleddes redan på sjuttiotalet. Redan med den tidens åttabitsprocessorer (Intel 8080) gick det att skapa en utomordentligt konkurrenskraftig systemlösning, som med tiden blev allt mer avancerad i takt med teknikutvecklingen. Dagens styrsystem är förstås mycket mindre och mycket mer avancerade än de tidiga lösningarna, men grundprinciperna är desamma.

Inget nytt
Ungefär samma utveckling har skett i massor av svenska företag. Svensk industri har alltid varit bra på att ta till sig ny teknik och den första mikroprocessorn (Intel 4004) innebar på många sätt en revolution inom svensk industri. Från 1971 och framåt exploderade utvecklingen.

Själv kom jag inte in i halvledarindustrin förrän 1978. Då fanns det redan ett brett urval av mikroprocessorer. Första generationens fyrabitsprocessorer var redan totalt omodern, andra generationens åttabitsprocessorer användes överallt och jag fick fullt upp med att övertyga användarna om att den nya sextonbits 8086-arkitekturen var rätt väg att gå.

I stort sett allt handlade på den tiden om inbäddade lösningar, där ett mikroprocessorbaserat system kunde styra maskiner, processer, motorer, radarutrustningar, kanoner, ja allt det som numera brukar kallas embeddedtillämpningar. Mycket skulle också ha kunnat kallas Internet of Things, om det bara hade funnits ett Internet. Sensorer som kommunicerar med övergripande system är sannerligen inget nytt.

Fokus på embedded
När persondatorn började sitt segertåg i slutet av åttiotalet kom medias fokus att förskjutas åt det hållet. Det är ju svårt att tala om två saker samtidigt. En del halvledarföretag, inte minst Intel, satsade också allt mer resurser på PC-datorn och glömde bort embeddedindustrin.

Men det innebar förstås inte att embeddedindustrin fick problem. Tvärtom kunde man dra nytta av tekniken från PC-industrin och prisfallen på avancerade processer och datorer.

Samma sak gällde mobiltelefonindustrin, även om det tog lite längre tid för industrin att dra nytta av processorer och mjukvara från mobiltelefontekniken. Till att börja med handlade det mest om industriell mobilkommunikation, men de senaste åren har vi till exempel fått se ARM-processorns segertåg från telefonerna och in i embeddedtillämpningarna.

Billigare system
För halvledarindustrin har konkurrensen och prispressen på datorer och telefoner inneburit lägre priser och lägre marginaler på all elektronik. Det har delvis kompenserats av dramatiskt ökade volymer.

De traditionella elektronikanvändarna har samtidigt kunnat dra nytta av den snabba teknikutvecklingen och de radikala prissänkningarna. Man har kunnat öka elektronikandelen i produkterna utan att kostnaden ökat. Ingen dålig ekvation.

Därför står vi idag med en stark och framgångsrik industri som kunnat effektivisera sina produkter med hjälp av elektronik. Allt från skogsmaskiner och lastbilar till medicinska produkter innehåller idag otroliga mängder datakraft. I stort sett allt innehåller elektronik.

Bra för Sverige
Så när halvledartillverkare, datortillverkare och telefontillverkare klagar över krympande marginaler kan alla andra glädjas över att få tillgång till billig och energisnål datakraft. Den utveckling som drog igång på sjuttiotalet har fortsatt i stadig takt och elektroniken driver idag hela industrin. Överallt i Sverige finns det företag med framgångsrika produkter där elektroniken har en osynlig huvudroll. I alla de här företagen finns också elektronikutvecklare och programmerare.

Intressera ungdomar
Det största problemet är faktiskt att få politiker och media att inse hur verkligheten ser ut. Idag är industrielektronik en allför väl dold framgångssaga och det leder till att ungdomar undviker teknikutbildningar. Tänkta miljöskatter på elektronik gör inte saken bättre.
Frågan är hur vi skall kunna lyfta fram de här framgångsföretagen i rampljuset. Här behövs idéer.

4 Responses to “Elektroniken lyfter svensk industri”

  1. Den snabba utvecklingen är inte enbart positiv. Visst, ur kommersiell synvinkel – där är det oslagbart att hela tiden kunna åstadkomma allt effektivare lösningar till allt lägre priser.

    Men, vem lägger tio till hundra gånger mer pengar på att dokumentera och hålla dokumentationen aktuell än vad hårdvaran kostar? Trots alla högtidliga löften uppstår ideligen situationer där ”ingen vet – kanske Micke, men han har ju flyttat till Thailand” är vad man har att hoppas på.

    De gamla hårdvarulösningarna (opamp, CMOS etc) var lätta att dokumentera, schemorna ändrades inte mycket och ”alla” kunde läsa dem. Vem som helst, med hyfsad grundkunskap, kunde gå in i vilken anläggning som helst och hantera eventuella problem.

    Jag kommer just från en ”nattmangling” där leverantörens personal inte kunde systemet och inte heller hade tillgång till nödvändiga SW-verktyg. Det var inte första gången det hände. Och det kommer att hända igen.

    Stora produktionsanläggningar står och faller med enskilda individers kunnande, tillgänglighet och vilja att ställa upp. Det är inte bra. Något måste göras.

  2. Ack så sant. Men vi lär knappast få våra nya konstruktörer att konstruera med analoga komponenter. Jag tror ärligt talat inte att nyutexaminerade elektronikingenjörer är särskilt ”flytande” på att läsa analoga schemor heller.

    Så vi får nog försöka övertyga ungdomar om att embeddedteknik är något att satsa på och att övertyga företagsledningar om att dokumentation är något fint. Kanske någon lämplig myndighet kunde betala en rundtur till diverse företagsledningar där Gunnar med penna och piska får berätta om vad som händer med företag som slarvar med dokumentationen.
    /göte

  3. Detta är numera ett så stort problem att stora industrianläggningars ägare idag har ett ansvar att hålla anläggningarna i ”underhållbart” skick. Det ansvaret kunde man tidigare räkna med att leverantörerna stod för.

    Leverantörerna har sedan många år försökt få sina kunder att förstå vikten av detta, men också agera så att de själva slipper hålla kompetens och reservdelar i evighet. De gör detta genom att införa begrepp som mature, phasing out, obsolete och unavailable.

    Det är endast under mature som man kan räkna med full support. Redan efter tio år kan leverantören förklara utrustningen som obsolete och inte längre garantera service. Om man inte tecknat särskilda avtal, som ofta visar sig vara värda endast något mer än papperet de skrivs på.

    Den andra sidan av problemet ligger alltså hos leverantörerna. En bättre förståelse, hos båda parter, för konsekvenserna skulle kunna förbättra situationen. Som det nu är råder hos kunderna uppfattningen att leverantörerna idkar utpressning för att sälja nya system.

    Det kan ligga något i detta, men sanningen och de möjliga lösningarna är mycket mera komplexa än så.

  4. Det var kul att jobba med Intel 4004 år 1973. Då kom kretsarna för att koppla in standardminnen och vi kunde börja använda uv raderbara prom, 256 byte per chip. Vi uppfann ”memory bank switching” för att komma förbi gränsen 4kB minnesadress och gjorde en egen assemblerkompilator. Naturligtvis skrev vi i assemblerkod på teminal mot PDP8. Facit remsstans och remsläsare glödde och livet lekte.