Miljömål och miljöpraktik

Förenta nationernas klimatkonferens i Paris tuggar på i sakta mak och utfästelser och anklagelser staplas på varandra. Så det kanske kan vara läge att titta på vad som hände med kärnkraften, en teknik som i Sverige bidragit till att halvera koldioxidutsläppen i 30 år och hjälpt till att spara uppskattningsvis en miljard ton koldioxid. Den typen av resultat kan vi knappast vänta av klimatkonferensen, som snarare lär mynna ut i en politisk ”målsättning om ett löfte”.

30 år i Sverige
I Sverige kan vi alltså titta tillbaka på trettio år av fenomenalt framgångsrik miljöpolitik. Det kanske inte var tänkt så på den tiden, men resultatet blev imponerande bra.

Det stora genombrottet skedde runt 1980. Fram tills dess hade Sverige koldioxidutsläpp fullt i klass med jämförbara industriländer. Mellan 1960 och 1970 nästan fördubblades de svenska utsläppen, från 6,6 till 11,5 ton koldioxid per person och år. Men 1985 hade industrin halverat sina utsläpp och även de privata utsläppen följde med (läs Kärnkraften sparade 100 ton).

Från toppåret 1970 och fram till 1979 hände inte så mycket, men redan 1980 hade koldioxidutsläppen minskat med 40 procent jämfört med 1970. Strax efter 1990 var de halverade och 2010 var utsläppen 56 procent lägre per person och år jämfört med 1970.

I jämförbara industriländer ser vi inte alls den här utvecklingen och Sverige framstår som det lysande undantaget. Det enda industriland som har en liknande utveckling är Frankrike.

Ingen koldioxidexport
Idag hävdar många miljödebattörer att länder som Sverige har sänkt sina utsläpp genom att exportera utsläppen till länder som Kina. I Sveriges fall är det naturligtvis nonsens, eftersom Sverige hela tiden har haft en mycket stor produktion och export av energiintensiva produkter. Halva svenska energikonsumtionen används i industrin och per invånare borde vi i så fall snarare vara utsläppsimportörer än exportörer.

En enkel kalkyl visar att Sverige de senaste 30 åren har haft koldioxidutsläpp som är minst tre till fyra ton lägre per person än vad de ”borde” ha varit. Det handlar alltså om en minskning på upp till 120 ton per svensk eller sådär 25 års totala svenska utsläpp. Ganska imponerande.

Kärnkraft och vattenkraft
Nu var det väl inte minskade koldioxidutsläpp som politiker och industrifolk siktade på den där gången då man satsade på att elektrifiera Sverige ”på allvar”. Det handlade nog mest om att undvika import av olja och kol och att stödja svensk energiindustri. Svenska vattenturbiner, svenska kärnkraftverk svenska transformatorer och svenska ställverk gav en bra skjuts åt Sveriges ekonomi och gjorde företag som ASEA ännu mera konkurrenskraftiga.

Så här i efterskott är det lätt att se hur bra det blev. Genom att bygga ut både vattenkraften och kärnkraften kunde man garantera elektrisk energiförsörjning åt industrin. Industrin vågade då ta steget från fossila bränslen till el. Det steget togs aldrig i de flesta andra industriländer och det innebär att satsningar på solel och vindkraft får ganska begränsad effekt. I Sverige står elektriciteten för en mycket stor del av den totala energibudgeten. I de flesta andra industriländer är elektricitetens andel väldigt mycket mindre.

I Sverige skiftade efter hand också uppvärmningen av villor, kontor och lägenheter över till el. Kol- och oljepannor byttes först mot elpannor och direktverkande el och sedan till värmepumpar. De senaste trettio åren har olja och kol framför allt använts för transporter och industriprocesser som inte kunde elektrifieras. Det framstår som väldigt mycket vettigare än att elda olja i fasta anläggningar.

Tankeförbud och försäljning
Och vad hände då med den kärnkraftstekniska framgångssagan? Sverige låg ju i slutet av sjuttiotalet i absoluta frontlinjen både vad gäller forskning och produktion.

Ja, det saknades definitivt inte potential. Forskarna var på sjuttiotalet helt på det klara med att man dittills bara skrapat på ytan vad gäller kärnkraftsreaktorernas möjligheter. Man visste att den dåliga verkningsgraden i första och andra generationens kärnkraftverk kunde ökas en hel del i vad som numera brukar betecknas som tredje generationens kärnkraftverk. Och man hade klart för sig att fjärde generationens reaktorer borde kunna nå hundra gånger bättre utnyttjande av bränslet och ha dramatiskt mycket mindre problem med radioaktivt avfall.

KTH hade tidigt en avancerad kärnkraftsforskning och till och med en experimentreaktor mitt i Stockholm. Den massiva utbyggnaden av svensk kärnkraft kombinerades fram till början av åttiotalet med stöd åt kärnkraftsforskning. Men forskningsanslagen stramades åt i takt med att kärnkraftsmotståndet växte och 1987 tog det hela slut med den så kallade tankeförbudsparagrafen. I praktiken blev det olagligt att forska om kärnkraft. Inte förrän 2006 ändrades reglerna, men då var förstås skadan redan skedd.

På den kommersiella sidan bildades Asea Atom år 1969 genom en sammanslagning av Aseas atomkraftavdelning och statligt ägda AB Atomenergis tekniska verksamheter. Företaget tillverkade först de två experimentreaktorerna Ågestaverken och Marviken och sedan ytterligare nio reaktorer i Sverige och två i Finland. De kommersiella reaktorerna var av generation två och använde oftast turbiner från Stal-Laval (numera Alstom).

Efter att både forskning och politiskt stöd försvann i Sverige försvann också förutsättningarna för ett framgångsrikt Asea Atom (från 1988 ABB Atom). Företaget såldes 1990 till Combustion Engineering och resterna hamnade slutligen hos Westinghouse (numera ägda av Toshiba).

Frankrike bygger gen 3 i Finland
Kärnkraften i Sverige blev alltså på samma gång en praktisk framgångssaga och en politisk katastrof. Antikärnkraftsrörelsen lyckades i praktiken stoppa all vidareutveckling i det land som hade (och har) mest kärnkraftproduktion per invånare i världen.

”Bollen” gick i stället över till Frankrike, som är tvåa vad gäller mängd kärnkraftel per invånare. I Frankrike fortsatte både forskning och produktion, även om utvecklingstakten de senaste tjugo åren varit klart sämre än vad som kunde förväntas under glansdagarna på sjuttiotalet.

Osäkerheten inom kärnkraftsindustrin har lett till att man har fortsatt att bygga ineffektiva generation 2-reaktorer. Inte förrän nu har företagen kommit igång med att bygga modernare generation 3-reaktorer.

En av de första är finska Olkiluoto 3 (OL3). Den började byggas 2005 och blir Finlands femte reaktor och den första av typen Europeisk tryckvattenreaktor, EPR. Reaktorn kommer att ha en bruttoeffekt på 1 720 MW och netto 1 600 MW (Termisk effekt 4 300 MW). Den termiska verkningsgraden blir relativt hyfsad, 37 procent. Leverantör är franska kärnkraftskoncernen Areva i samarbete med Siemens. Bygget har haft stora problem med förseningar, men det kanske inte är så märkligt med tanke på att tekniken är ny.

Beröringsskräck
I Sverige är idag beröringsskräcken inför kärnkraft närmast total. Trots att tekniken har lett till fantastiska utsläppsminskningar vill ingen bli förknippad med kärnkraft. Och trots att reaktorer av generation 4 lovar att kunna ”förbränna” högaktivt avfall är det ytterst få som vill satsa forskningspengar (nu när tankeförbudet är hävt).

I stället handlar miljödebatten om vägar att ersätta kärnkraften utan att det leder till en alltför stor ökning av de fossila koldioxidutsläppen. Delvis görs det med tvivelaktig bokföring, som när kraftvärmeanläggningarna importerar stora mängder sopor från övriga Europa. Soporna bränns och utsläppen bokförs som ”miljövänliga”.

Frågan är bara om vi verkligen kan bortse från en teknik som under så lång tid visat sig kunna ge så stora utsläppsminskningar. Halverade utsläpp låter ju som en dröm, när sol och vind står för bara drygt två procent av den totala globala energibudgeten. Det kanske kan vara värt att satsa några miljarder på en teknik som, tillsammans med vattenkraften, har sparat uppskattningsvis en miljard ton koldioxid i Sverige under 30 år.

Om vi utgår från dagens koldioxidskatt skulle en miljard ton koldioxid vara värt lite drygt 1000 miljarder kronor. En del av de pengarna skulle göra bra nytta i forskningen inför generation 4. Och vem vet – vi kanske till och med kan skapa ett nytt atomenergiföretag för att fylla tomrummet efter ASEA Atom.

4 Responses to “Miljömål och miljöpraktik”

  1. Kloka ord

  2. Bra artikel! Alldeles enig, men mot dumheten kämper guderna förgäves.

  3. Göte, ställer du upp som miljö/energiminister så röstar jag på dig.

  4. Bra Göte, Du har läst på ser jag.
    Det som förekommer idag i debatten är rent resursslöseri
    med energi.
    Läste för ett tag sedan en artikel om de nya generationerna
    av reaktorer klarar av att använda 90 % av Uranet mot som idag 10% . Samtidigt som avfallslagringen skulle kunna begränsas till 80-100 år istället för som nu 1000 år.
    För att vara lite vårdslös i vokabuläret, kan man säga att
    MP-företrädarna kan slänga sig i väggen.