Sommar och linolja

Värme och sol är trivsammare än kyla och regn. Jag tror nog att de flesta håller med om det. Och äntligen är det torrt nog för att göra de målningsarbeten som behövs.

Visst var det synd att det ”riktiga” sommarvädret skulle behöva dröja så länge. Hela juni och juli har jag och många andra försökt med undanflykter som ”det är ju inte så dumt ändå” eller ”man slipper i alla fall få värmeslag”. Nu känns de undanflykterna mest som – ja undanflykter.

Men, strunt i det. Nu lyser solen från en molnfri himmel och det går att planera utomhusarbeten mer än en dag i taget. I helgen lyckades jag till och med fixa och måla en del skador som ett (stort) nedfallet träd ställde till med för ett bra tag sedan.

Linolja och terpentin
Så jag tänkte i stort sett strunta i elektronik och politik den här gången. I stället skall jag leka bakåtsträvare (igen) och skriva om linolja, terpentin och kalk.

För jag är inte överdrivet förtjust i moderna vattenburna plastfärger. Inte lösningsmedelsbaserade plastfärger heller förresten. Och speciellt inte för utomhusbruk.
Därför var det lite kul att lyssna till Ulla Skoogs sommarprogram härom dagen, där hon häcklade moderna byggmetoder och framför allt moderna målarfärger. Jag är kanske inte lika konservativ som hon (jag har till exempel inget emot gipsplattor och gullfiber), men visst är det märkligt att så mycket av det som vi vet fungerar har bytts mot sådant som är beprövat dåligt.

Träfasader
Ta bara något så välkänt som träfasader. De fungerar alldeles utmärkt, under förutsättning att de byggs med luftspalt för ventilation och ytbehandlas på ett vettigt sätt. Man kan till och med strunta i ytbehandlingen om man känner för det. Så länge virket får en chans att torka ut mellan varven brukar det gå bra.

Den som vill ha lite kulör på ett billigt sätt kan alltid slänga på ett lager Falu Rödfärg. Det stoppar visserligen inte fukten från att komma in i träet, men det stoppar heller inte fukten från att komma ut igen. Och det är snyggt, åtminstone i rätt miljö.

Eller så kan man lägga på ett par lager (riktig) oljefärg. Grundar man ordentligt med utspädd linolja (på torrt trä) får träet ett riktigt bra skydd. Och undviker man alltför tjockt färglager blir det ganska lätt att måla om nästa gång också.

Linoljefärg är förresten ganska lätt att blanda ihop själv. I princip behövs bara linolja, terpentin och fyllmedel (titandioxid eller zinkoxid). Vill man ha någon annan färg än vitt är det bara att lägga till en lagom mängd färgpigment.

Ruttnar
Tyvärr var det längesen någon av de här färgtyperna var standardvalet. Vägen via alkydförstärkta oljefärger till vattenbaserade alkydfärger har gett oss träfasader med tjocka, blanka, tvättbara och sega ytor. Färgerna är lättarbetade och resultatet är vackert redan efter en strykning.

Men sega och täta ytor har sina nackdelar. Fukt som kommer in kommer inte lika lätt ut och vått trä har en ovana att ruttna. Det är något som många har upptäckt och som ännu fler kommer att upptäcka.

De traditionella oljefärgerna har en hel del nackdelar, De spricker, de kritar och färgen förändras med tiden. Men när färgen lossnar finns det för det mesta en frisk träfasad under. Det är inte dumt.

Föll ner
Om man verkligen vill skapa problem är det bara att måla med plastfärg på putsfasad. På det hus vi köpte för trettio år sedan hade de tidigare ägarna behandlat två sidor på det sättet. Det var fascinerande att se hur snabbt putsen luckrades upp och hur plastfärgen snart var det enda som höll ihop materialet. Varje gång någon slog i dörren rasade bitar av fasaden ner.
Vi insåg i och för sig redan när vi köpte huset att vi skulle tvingas byta putsen på de här två sidorna, så det var ingen överraskning. Att riva tog heller inte så lång tid. Det var bara att slita ner plastsjoken, så föll putsen av sig själv.

Att putsa var lite jobbigare, även om materialet var billigt (bara sand och kalk). Att vitmåla var också lite pyssligt. Traditionell kalkfärg gör man själv av kalk och vatten och den har ungefär samma konsistens som mjölk. Det går fort att måla, men det krävs väldigt många lager.

Nu, nästan trettio år senare, är fortfarande de vitkalkade fasaderna kritvita och vackra. Färgen börjar bli lite tunn, så det börjar bli dags att lägga på några lager till. Men det krävs inget förarbete och färgkostnaden är väldigt nära noll.

Den här typen av enstegstätade fasader (reveterat trä) är riskabla ur konstruktionssynpunkt, men med genomsläpplig (och seg) kalkputs plus kalkfärg fungerar det förvånansvärt bra. De enstegstätade villor som byggts de senaste åren använder helt andra och betydligt modernare material. Resultatet har blivit närmast katastrofalt.

Skapa problem
Jag skrev för en tid sedan om min gamla engelska tonarm med öppna kvicksilverbad för att minimera friktionen. Där hade konstruktören ägnat all kraft åt att eliminera ett egentligen ganska litet problem. Han lyckades, men skapade på kuppen flera andra och verkligt stora problem. Inte så smart.

Färgindustrin och byggbranschen har utan tvekan löst flera problem. De har skapat färger som är ytstarka, lättstrukna och som inte luktar lösningsmedel. Frågan är bara om det rättfärdigar ruttna fasader. Trots allt måste väl en ytbehandlings viktigaste uppgift vara att skydda underlaget.

Så jag fortsätter nog med mina gamla oljefärger. Jag köpte på mig ett ordentligt lager när färgtypen slumpades ut för trettio år sedan och de har räckt fram tills nu (med tillskott av några kilo färgpigment). Nu får jag väl köpa en säck zinkvitt och blanda själv.
Linoljefärg utspädd med balsamterpentin luktar förresten riktigt gott.

6 Responses to “Sommar och linolja”

  1. Det skulle vara intressant att veta vilken artikel i Elektronik i Norden som har flest läsare nu för tiden, när vi inte längre får tidningen på papper. Jag gissar att Götes krönika ligger i toppskiktet. Men som några av oss reagerat på tidigare krönikor kanske författaren är ute och cyklar, avsaknad av koppling till elektronik är i denna artikel total. Men det finns flera paralleller mellan elektronik och färg som missas. Det finns paralleller och flera historiska anekdoter att belysa.

    Innan jag började på högskolan och vidare inom elektronik jobbade jag en tid på en färghandel. Det var på 80-talet samtidigt som branschen formligen revolutionerades av yrkesprodukter där mindre hälsosamma lösningsmedel ersattes av vårt vanligaste lösningsmedel: vatten. Jag kan än i dag minnas när vi provade impregnerande grundolja med vatten som lösningsmedel. Alla ”tvingades acceptera” att det går att blanda vatten och olja utan problem. Frågan vi försiktigt diskuterade var hur det var möjligt. Kunde det finnas baksidor? All målarfärg består normalt av tre huvudkomponenter; bindemedel, lösningsmedel och pigment/tillsatser. Fyllmedel används normalt inte i färg men är en central komponent i spackel. Revolutionen på 80-talet var förändring i tillverkning, ökning av olika tillsatser och förändrad applicering.

    Målning har flera aspekter som bevara/skydda underliggande konstruktion, underlag för kommande färglager och toppskick. Dessutom ska det gärna gå fort och vara prisvärt. Allt kombinerat med alla skiftande krav på egenskaper för tillverkning, lagring, distribution, applicering, användning och framtida reparation/utbyte/destruktion.

    För att målning ska bli bra är det som att sammanfoga elektronikkomponenter: det finns flera metoder som alla har sina för- och nackdelar. Goda ”råvaror” och korrekt hantering är avgörande. Kompromisser och/eller vinster vid standardisering är också exempel på paralleller. Tradition och utbildning är ett annat spår som är kul att belysa.

    Det finns flera av oss som sent kommit in i en produktutveckling och erfarit paralleller till Götes putsfasad med plastfärg men inom elektronik. Speciellt vanligt är detta när elektronik bara är ett ”litet komplement”. Hur ofta är det inte vi utanför måleribranschen bara ska fixa något litet?

    Jag ser fram emot en ny krönika från Göte i gränslandet färg/elektronik. En kul anekdot är färgen på klassiska mätinstrument från Brüel & Kjær som skulle vara intressant att få bekräftad eller dementerad. Vad är det vi ser?

  2. Alltid kul att veta vad man gör. Materialkunskap är vital för elektronik.
    Det går att dra på linolja utan terpentin. Terpentinen är där för att all linolja skal oxidera. Utan terpentin riskerar man att linoljan blöder ut senare (särskilt när det blir varmt). Dessutom har man möjligheten att välja mellan rå linolja och kokt linolja. Den råa linoljan har mycket mindre molekyler och tränger in längre i träet. Den kokta linoljan lägger sig på ytan. Rå linolja får man vara försiktig med eftersom den kan ta fyr när den torkar. Trasor och penslar får man ställa i vatten.
    Ett trix att ta till när man har att göra med lodrätt stående ytor som väggar är att använda (modell) blomspruta fylld med linolja och terpentin samt en pensel i andra näven. Andningsskydd anbefalles. Färgsprutan gör att man undviker spill och får dit oljan på väggen.

  3. Jag tror vi är många som har samma erfarenheter som Göte: gå in i vilken färgaffär som helst och fråga efter linoljefärg så får du garanterat en föreläsning om de moderna förgernas överlägsenhet. Min och många andras erfarenhet talar ett annat språk. När vi började renovera våra fönster från 1912 för 30 år sedan använde vi ”den överlägsna ersättningsfärgen” på det första av våra fönster, därefter blev det endast linoljefärg, som ju fanns på från början. Detta första fönster har vi nu – som enda fönster av ett 20-tal – tvingats byta ut.
    Ett litet tips jag fått från en polsk virtuosmurere: en halv dl linolja och en halv dl såpa i en spann (10l) kalkfärg förlänger livstiden avsevärt (på den målade ytan, alltså) vilket jag kan vidimera!

  4. Ja, om man kombinerar bra trä och linoljefärg verkar livslängden vara närmast oändlig. Nästan alla mina fönster är från 1918 och har bara målats med linoljefärg (om än väldigt sällan). De är perfekta.
    I en tillbyggnad från fyrtiotalet är träkvaliteten betydligt sämre och det har man kompenserat med modernare färg. Där har jag tvingats byta ut en hel del ruttet trä.
    Och jag var kanske lite slarvig när jag skrev om zinkvitt som fyllmedel, men det går åt väldigt mycket vitt pigment om man vill blanda egen färg. Annars blir det bara en tunn lasyr.
    Kul att så många är intresserade av ämnet, även om det är lite oelektroniskt.
    /göte

  5. Har exakt samma erfarenhet/åsikt om utomhusfärger som Göte. Har ingenting att tillögga. Möjligtvis att någon enstaka gång har ”plastfärg” fungerat utomhus utan att jag förstått varför. Och att ibland funkar inte nytillverkade ”traditionella” färger heller. Förr användes blyvitt – en ruskigt bra tillsats så länge ingen får det i sig. Blymönja (linoljebaserad) på stål var ett oslagbart rostskydd på ännu friska staket i Kålltorp, Gbg.

    Läser ofta Götes spalt på jobbet fast jag borde läsa om det elektriska. Han verkar minst lika klok som jag vilket gör mig misstänksam 🙂

    PJ, f-52.

  6. Hej Per
    Min ladugård ser ut att klara alkydfärg utan grundbehandling (från sjuttiotalet). Men det beror nog på att bräderna är omålade på insidan och torkar ut snabbt. Sedan skulle det säkert vara effektivt med blyvitt, men det längsta jag går i det fallet är gammal Cuprinol (illa nog). Och jag vet inte riktigt hur diskussionen går i frågan om zinkvitt eller titanvitt.
    Jag hittade förresten en flaska Atamon (konserveringsmedel) i ett uthus. Brukar rekommenderas för att undvika mögelprickar på rödfärgen. Däremot undviker jag nog förpackningarna med svavel, karbid och annat smått och gott.
    Det kanske är klokt.
    /göte