Ont om goa gubbar

Det har inte varit särskilt kul att läsa nyheterna de senaste dagarna. Ännu ett skottdrama i Göteborg, dyrbara reaktioner på diverse klantiga utrikespolitiska uttalanden och dessutom reaktionerna på förra veckans chockbesked från Ericsson och Sony.

Som stockholmare borde man kanske inte bry sig så mycket om vad som händer i Göteborg, men som Tjörnbo och ”halvgöteborgare” känns det för bedrövligt. Jag har bott i ganska många delar av Göteborg och känner mig nog ärligt talat fortfarande mera hemma där än i Stockholm. Jag tror de flesta som bott längre perioder i Göteborg förstår vad jag menar.

Respekt
En av de stora fördelarna med Göteborg har alltid varit respektlösheten. Alla förväntas tåla att skämtas med och de flesta situationer brukar kunna desarmeras med ett skämt. Det spelar mindre roll om det handlar om politik, religion eller bara ”näsan i vädret”.

I den stockholmsinriktade mediedebatten har det genom åren varit mycket större krav på respekt. I diskussionerna slutar det ofta med att alla debattörer (speciellt kulturdebattörer) är överens om behovet av respekt. Vi måste respektera varandra, så enkelt är det.

Problemet är bara att ordet respekt kan betyda så mycket. I den kriminella gängkulturen innebär det att någon kräver respekt för att han/hon har makt att banka skiten ur den som inte böjer sig. Samma sak gäller diktatorer. De kräver och får respekt, inte för att de är värda det utan för att de har makt att trakassera den som inte faller undan.

Med den här, allt vanligare, betydelsen av respekt blir begreppet negativt och att vara respektlös framstår som positivt.
Risken är att den nästan totala samsyn som märks i media egentligen är något helt annat. De ”snälla” talar om att vi måste respektera varandra för att vi alla är människor och alla har rätt till egna värderingar. De ”stygga” vill ha respekt – annars jävlar. I TV- eller tidningsinslag låter det som om alla är överens, trots att de menar helt olika saker. Utom möjligen att humor är respektlös och därför olämplig.

Det är därför jag med jämna mellanrum plockar fram Monty Pythons ”Life of Brian”. Den filmen är i stort sett definitionen av respektlöshet och får mig alltid att tänka på Göteborg. Inte bara för att jag bodde i Göteborg när jag såg filmen första gången.

Gängkriminalitet med extrema krav på respekt – det är inget jag vill förknippa med Göteborg.

Klantig utrikespolitik
I förra veckan försökte jag ”skämta till det” lite grand angående Sveriges utrikespolitik. Grundtanken var att regeringen på förbluffande kort tid lyckats göra sig till ovän med förvånansvärt många. I stället för en feministisk utrikespolitik (vad nu det är) har man lyckats att driva igenom en jämlik utrikespolitik där alla är arga på Sverige.

Men under den senaste veckan har skämtet delvis fastnat i halsen. I går förklarade Saudiarabien att svenska affärsmän inte kommer att få affärsvisum till landet och just nu ser det ut som om en rad andra arabländer kommer att följa efter.

Det hela verkar handla om att regeringen inte klarar av att skilja på diplomati och politisk argumentation. Det går inte att använda samma retorik i diplomatiska sammanhang som på förstamajmöten. Det diplomatiska språket och de diplomatiska reglerna är mycket striktare och konsekvenserna blir mycket större. Länder som Nordkorea kan visserligen säga lite vad som helst, men rimligen vill inte Sverige hamna i den gruppen.

Världssamvete
Så när Margot Wallström i oktober berättade att regeringen tänkte erkänna Palestina blev reaktionerna starka från många håll. Inte bara för sakfrågan, utan framför allt för att man helt struntat i de diplomatiska ”reglerna” och inte informerat varken EU eller USA. Så gör man helt enkelt inte.

Och utspelet mot Saudiarabien var naturligtvis berättigat i sak, men att göra ett sådant utspel i officiella diplomatiska sammanhang är något helt annat än att skälla på Saudiarabien i vanliga politiska tal och debatter. Inte kunde väl Wallström förvänta sig att något sådant skulle kunna passera obemärkt (det var väl rimligen inte meningen heller).

Att agera världssamvete kan kanske vara ett sätt att plocka politiska poäng här hemma, men då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna. En hårt politiserad utrikes- och handelspolitik innebär rimligen att Sverige blir en sämre handelspartner och att Sverige får mindre – inte mer – att säga till om i världen. Diplomati kräver diplomater.

Och det kanske man får respektera.

3 Responses to “Ont om goa gubbar”

  1. Tummeliten-syndromet.

    För numera rätt länge sedan lyssnade jag till ett radioprogram som avhandlade stulna saker bl.a. tog man upp handeln med stulna bilradioapparater (det var som sagt ett tag sedan bilradio var hett bland de klåfingriga). Det intervjuades t.o.m. en innehavare av en affär vid Rådmansgatan i STH som sålde begagnade bilradioapparater där konstigt nog varje serienummer var bortslipat. Jo, affärsinnehavaren tyckte också det var underligt med bortslipade serienummer.

    En mansperson i 20-årsåldern ringde in till radioprogrammet och beklagade sitt hjärtas sorg över förlusten av sin bilradio o förstörelsen av bilens instrumentpanel. Jo, det var ju oturligt och tragiskt men – ”tänk på att det är någon som köper den stulna radion”, sade radioprataren. -”Det är det som föder den typen av verksamhet. Någon vanlig person köper sig en billig radio”.

    ”Jo, men så gör jag alltid” sade 20-åringen. ”Inte har jag råd att köpa en ny radio” (gissar att det var underförstått en radio med alla nya och fräna funktioner och egenskaper).

    Det blev helt tyst i radion. Tyst i etern, länge. Närapå helt otänkbart länge för radio. Radioreportern hann aldrig komma tillbaka från sitt chocktillstånd innan 20-åringen fyllde i: …”och så gör min pappa också”.

    Så överfört till idag är det bara att gratulera alla som köper någon form av insmugglade droger inklusive insmugglade cigaretter och piller till kroppsbyggare. De har bekostat vapen och ammunition till de som skjuter vildare och vildare och dessutom spränger bomber. Vill man in förlängningen riskera stabiliteten i vårt samhälle så fortsätt att köpa t.ex. kokain.

    Polisinsatsen i GBG som avslutades i början av året hade kostat ett antal hundra miljoner kronor och då hade man ändå bara fått ner antalet skjutningar inte stoppat alla skjutningar.

    Inte gör det väl något om lilla j a g köper lite kola… jag som jobbat så hårt hela veckan. Lite fest skall det vara… Förresten så gör alla jag känner.

    Se t.ex ”Kokainmissbruk märks i avloppet”:
    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kokainmissbruk-marks-i-avloppet_4454577.svd

    Vilken ände är det lättast att börja i för att stoppa inkomsterna till banditerna ?

  2. Hej Nise
    Ja, visst är det lätt att hävda att det man själv gör inte spelar någon roll utan man bara bör tänka på ”det övergripande problemet”. Det har vi hört alldeles för många gånger.
    /göte

  3. Var för många år sedan inne i en bus-butik i Sthlm (samma?) som hade hundratals beg bilradioapparater till salu.
    ALLA med avklippta sladdar….
    Var även inne på dåvarande loppisen i Skärholmen och frågade efter en viss typ av bilradio (min bil krävde en radio med vissa mått)
    Tyveeer såna char inte, meen kom igen på måndag så¨ska vi se…
    Undrar fortfarande om ”jag lade en beställning”, isf lessen för den som råkade illa ut…