Från katastrof till bandbreddsexplosion

Hösten 1858 låg äntligen den första atlantkabeln på plats och Cyrus Field, som låg bakom projektet, räknade med en lång period av snabb och lönsam kommunikation mellan Europa och USA. Så blev det inte. Den inledande överföringshastigheten var pinsamt låg och sjönk ytterligare när man ”drog på” med högre spänning. Framåt mitten av oktober gick det inte att överföra någon information alls och kabeln användes aldrig mer.

Det dröjde ända fram till 1866 innan Cyrus Fields företag lyckades lägga ut en ny fungerande kabel. Då hade man lyssnat på de forskare som redan tidigare varnat för vad som skulle kunna hända. Den här gången var isoleringen tjockare och man aktade sig dessutom noga för att elda upp isoleringen som man gjorde första gången. Fortfarande var överföringshastigheten låg, men tillräcklig för att generera vinster.

Telefoni över koax och satellit
Textkommunikation via telegrafi var otroligt mycket bättre än ingenting alls och telegrafi var det som gällde under mycket lång tid. Det tog nästan 100 år innan tekniken förbättrats såpass mycket att det var möjligt att överföra tal via en atlantkabel.

Först 1956 låg TAT-1 (Transatlantic no 1) på plats mellan Skottland och Newfoundland. Den nya koaxialkabeln kunde överföra 36 samtidiga telefonsamtal (senare 48). Sedan slutet av tjugotalet hade det visserligen varit möjligt att telefonera via radioförbindelse, men kvalitet och tillförlitlighet var inte särskilt imponerande.
Nya och bättre koaxialkablar lades sedan ut fram till sjuttiotalet. Den sista av dem, TAT-7, uppgraderades slutligen till över 10 000 telefonkanaler, innan den stängdes år 1994.

1962 sköts kommunikationssatelliten Telstar upp. Den följdes sedan av många fler. Via kommunikationssatelliterna blev det möjligt både att sända TV-program och överföra telefonsamtal. Den irriterande fördröjningen gjorde att man lätt kunde märka om samtalet gick via satellit i stället för kabel. Men trots att satellitkommunikationen framstods som det modernaste av allt modernt blev den ganska snart utkonkurrerad.

Fiber tog över
För från och med atlantkabeln TAT-8 förändrades allt. Det var den första fiberoptiska atlantkabeln och den kom i trafik 1988. Kabeln klarade 40 0000 parallella telefonsamtal och efterföljaren, TAT-9 (1992) klarade 80 000 samtal. Därefter gick det snabbt och redan 1994 klarade CANTAT-3 två kanaler med vardera 2,5 Gbit/s. TAT-9, som kom två år senare hade hela tolv 2,5 Gbit-kanaler.

Sedan dess har överföringskapaciteten ökat explosionsartat. Våglängdsmultiplexering gör att varje fiber (9 µm tjock) kan hantera flera separata kanaler (upp till 80 kanaler med DWDM). Samtidigt har bättre sändare och mottagare gjort det möjligt att sträcka ut det avståndet utan behov av förstärkare. Det senaste resultatet från University College i London innebär att man tror sig kunna klara uppåt 600 mil utan förstärkning och utan att de våglängdsmultiplexerade kanalerna stör varandra.

Gratis bredband
Den här utvecklingen har förstås revolutionerat kommunikationsmöjligheterna för ”vanligt folk”? Fortfarande på sjuttiotalet var det till exempel dyrt och komplicerat att ringa till USA. Antalet kanaler var begränsat och det var inte säkert att man kunde få en ”tidslucka” när man önskade den. Datatrafik gick normalt sett via modem och blev fruktansvärt dyr. Det blev efter hand bättre, men fortfarande i början av nittiotalet var USA-samtal relativt dyra.

På den tiden var det väldigt svårt att tänka sig något så slösaktigt som att köra privata timslånga videosamtal (i HD-kvalitet) till andra sidan jordklotet. Idag gör jag det minst en gång i veckan. Det är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med barn och barnbarn (i Japan) och eftersom vi har snabb fiberanslutning hela vägen blir både bild och ljud alldeles utmärkt.

Det allra märkligaste är att själva kommunikationen inte kostar något. Vi betalar i bägge ändar ett fast pris för att få tillgång till Internet, sedan är det bara att ”tuta och köra”. Helt fantastiskt!

Inte så länge
Har jag någon ”slutkläm” med den här historien? Ja, det verkligt intressanta är att allt har gått så snabbt på slutet. Under större delen av historien tog det i bästa fall några månader att skicka information fram och tillbaka över Atlanten (eller till någon annan världsdel).

I mitten av 1800-talet revolutionerades tekniken och det blev möjligt att kommunicera i stort sett utan fördröjning. Men det tog ändå mer än femtio år innan steget togs från telegraf till (radiobaserad) telefoni och hundra år innan det var möjligt att telefonera via kabel över Atlanten.

Steget från användbar transatlantisk telefoni till användbar transatlantisk datatrafik tog ytterligare ungefär fyrtio år, men sedan har det gått desto snabbare. De senaste tjugo åren har bandbreddsexplosionen varit otrolig.

Tänk på det – det mesta har faktiskt hänt de senaste tjugo åren.

3 Responses to “Från katastrof till bandbreddsexplosion”

  1. Jag minns hur det var i början av min karriär (1975) att beställa samtal till Exar i Kalifornien och få beskedet att väntetiden var flera timmar…
    Vilken skillnad mot idag – några knapptryckningar på mobilen och den Du ringer till i Stockholm svarar i Hongkong! I sanning en fantastisk utveckling.

  2. Hej Peder
    I vår bransch är väl 1970-talet ungefär lika långt bak i forntiden som 1870-talet (eller 1570-talet) i många andra branscher. Det hinner sannerligen aldrig bli tråkigt.
    /göte

  3. Även för oss som ”varit med ett bra tag” är små händelser minnesvärda.
    Skulle ringa en bekant i Skåne, han förväntades vara påtandes i sommarstugans trädgård.
    Han svarade från tunnelbanan i Tokyo…
    Eller mitt första mobilsamtal (mobil, nåja..) början 70-talet, ringa upp en central, få kanal tilldelad…
    Man vänjer sig nog aldrig..