Skolan under femtio år

I media är det just nu mycket diskussioner om skolan och de svenska skolbarnens allt sämre resultat i Pisa-undersökningen. De senaste resultaten kom idag och visade en fortsatt nedåtgående trend, speciellt i matematik och naturvetenskapliga ämnen.

Det här är naturligtvis inte alls bra och alla politiska partier ägnar sig just nu åt att lägga skulden så långt från sig själva som det bara är möjligt. Så här inför ett valår blir det i en del fall ganska pinsamt.

Tyvärr ligger väl en hel del av orsakerna till försämringen ganska långt tillbaka i tiden. I många fall till den grå forntid då jag själv gick i skolan. Så vem vet – ett och annat av det jag själv gick igenom kanske kan ha ett visst intresse.

Betyg kan vara praktiska
På den ö där jag är född och uppväxt (Tjörn) var vi lite sena med att införa nymodigheter. Det innebar att jag faktiskt gick i folkskola (med bokstavsbetyg) de första tre skolåren. Sedan blev det grundskola och sifferbetyg. Men redan från första terminen i första klass delades det ut betyg och jag fick terminsbetyg under hela skolgången.

Betygsfrågan blev ju sedan fruktansvärt infekterad och den politiska debatten på sextio- och sjuttiotalet handlade väldigt mycket om att avskaffa betygen. Man skulle inte gradera kunskaper och inte gradera barn. Resultatet blev att betygen efter hand plockades bort allt högre upp i klasserna. Eleverna, föräldrarna och lärarna skulle tillsammans diskutera eventuella problem i personliga möten.

Så här i efterskott är det ganska lätt att se vilka problem det här förde med sig. Att sätta betyg är trots allt jämförelsevis lätt och tar inte så ruskigt mycket tid. Och det är lätt att se en trend om betygen kommer efter varje termin. Att tala med varje individuell förälder tar däremot väldigt mycket tid för lärarna och godtyckliga bedömningar ger inte bättre information för föräldrarna.

Att man i grundskolan valde att minska antalet betygssteg till bara fem gjorde heller inte lärarnas jobb enklare. Det inser nog alla som försökt att jämföra personer eller resultat (något som man gör hela tiden i yrkeslivet). Det gamla bokstavssystemet hade i grunden sju steg (C, BC, B, BA, AB, a och A), men också det utökades med plus och minus till att i praktiken bli betydligt fler steg.

Betygssystemet i den tidiga grundskolan hade en del nackdelar, men det tog åtminstone tag i problemet med betygsinflation. Gemensamma standardprov visade vilken genomsnittlig kunskapsnivå en skola hade och vilken genomsnittlig betygsnivå skolan därför kunde sätta. Det relativa betygssystemet var visserligen grundligt missförstått, men gick att använda.

Gradering och betygsättning är svårt, men viktigt. Det är inte mindre viktigt att hitta snabba och effektiva system, som är hyfsat rättvisa och inte tar för mycket tid att hantera. Tyvärr gjorde sjuttiotalets förkärlek för enkla politiska lösningar att man efter hand valde bort de relativt lätthanterade betygen och i stället valde ”gulliga”, men godtyckliga och för lärarna mycket tidskrävande utvecklingssamtal som standardmetod. Det här fick jag många tillfällen att uppleva när mina fyra barn gick i skola från slutet av åttiotalet och framåt. Det kan sannerligen inte vara lätt att vara lärare idag.

Okej att dela i olika linjer
I grundskolan gjordes på sextio- och sjuttiotalet en hel del egendomliga experiment. Bland annat var det någon som kom på att mängdlära nog var det viktigaste av allt i matematiken.

Men, konstigheter får man väl leva med och både i folkskolan och i grundskolan var det ändå lärarna som avgjorde hur undervisningen skulle gå till. Förutsättningen var förstås att lärarna var tillräckligt duktiga, men läraryrket hade en såpass hyfsad status att det ofta blev ganska bra.

I grundskolan fanns dessutom en säkerhetsventil i form av en uppdelning i teoretiska och praktiska linjer i högstadiet. Åtminstone på Tjörn, där praktiskt arbete hade (och har) hög status, fungerade det här riktigt bra. Många elever som avskydde teoriämnen (och visade det på ett kraftfullt sätt) valde i stället praktiska linjer med praktikjobb och i förlängningen anställningar.

En fungerande uppdelning fanns också i gymnasiet, där de treåriga högskoleförberedande linjerna (den fyråriga tekniska linjen kvalificerade också till högskolan) fanns parallellt med tvååriga mera praktiska linjer.

En del av den här uppdelningen finns fortfarande kvar, åtminstone på gymnasienivå, men debatten om sammanhållna klasser gjorde att grundskoleklasserna kom att hållas samman hela vägen till nionde klass. Det gjorde inte lärarnas arbete enklare och man tvingades att sänka nivån på de teoretiska ämnena.

Kommunerna tog över
Så kommer vi till en av de märkligaste och mest drastiska förändringarna på skolområdet. Den skedde 1991, när skolan kommunaliserades. Då hade jag i och för sig för länge sedan lämnat skolan, men följde ändå utvecklingen på nära håll via mina barn.

Kommunaliseringen gick mycket snabbt. Med stöd av Vänsterpartiet klubbade Göran Perssons regering igenom en omedelbar överflyttning av skolansvaret från staten till kommunerna. Med ett enkelt politiskt beslut förändrades alla Sveriges grund- och gymnasieskolors förutsättningar på ett utomordentligt dramatiskt sätt. Jämför det med friskoledebatten, där man på tjugo år ökat från nära noll till ca 20 procent av eleverna i friskolor (13,3 procent av grundskoleeleverna och 26 procent av gymnasieeleverna).

Kommunaliseringen gjorde att staten slapp det ekonomiska ansvaret för skolorna, men några andra fördelar var svåra att se. Det fanns absolut ingen orsak att tro att kommunpolitiker skulle vara särskilt lämpade att styra skolor. För lärarna innebar däremot kommunaliseringen att yrkets status sänktes ganska ordentligt. Det var inte lyckat.

Förändringar tar tid
Nu verkar i alla fall alla politiker, oberoende av partifärg, vara överens om att skolan måste prioriteras. Det är naturligtvis alldeles utmärkt. Men den som tror att en vändning skall gå snabbt eller blir enkel misstar sig nog tyvärr. Det är svårt att vända en långvarig utveckling och risken finns alltid att välmenande ”Alexanderhugg” eller missriktade ekonomiska storsatsningar gör mera skada än nytta.

Ett delmål måste i alla fall vara att förbättra lärarnas status och kompetens. Där verkar redan en hel del vara på gång, med ökat söktryck på lärarlinjerna som resultat. Tidiga betyg och ett hyfsat vettigt betygssystem kan också vara ett sätt att förenkla lärarnas jobb och låta dem använda mer tid för undervisning.

Att skolan och den naturvetenskapliga utbildningen fått så mycket uppmärksamhet är i alla fall fantastiskt bra. Nu gäller det framför allt att hålla intresset uppe och inte låta det hela sjunka tillbaka i ”medieskugga”. För, ärligt talat, det är nog bra att politikerna har vaknat. Men det i särklass viktigaste är ändå att våra ungdomar gör rätt val och förstår vad de behöver. Sedan får politikerna försöka hänga på bäst de kan.

2 Responses to “Skolan under femtio år”

  1. Jag är så gammal att jag fick betyg redan i klass 1 (”åk” var inte uppfunnet ännu). Början av 50-talet..
    Känner inte att jag lidit i någon högre grad av detta.
    Å andra sidan så förväntades vi att hålla käft, inte ha mössa eller ytterkläder på under lektionerna, och, hör och häpna, vi förväntades också att lyssna på och respektera läraren(innan) !!!!!
    Sista var rätt svårt ibland, en del var liksom… ”litet udda”..
    Igår läste vi att Skolöverstyr tillåter elever att ha ytterkläderna på och bära keps under lektionerna. Mobilbabbel/SMS är nu även tillåtet..
    Vi är enligt PISA även bäst på att skolka och komma försent till lektioner, samtidigt som vi rasar på kunskaplistan.
    Kan det finnas ett samband?
    På min tid betydde tre ”s.a.” (=sen ankomst) i klassboken sänkt ordningsbetyg, ja det är ju borttaget numera.. Det märks..
    Sen finns det ett par andra anledningar till raset som inte får påpekas av PK-skäl..Gissa själva..
    Jaja… man blir gammal, men jag tycks kunna mer än ynglen..
    Vi spelade nåt ”Triviaspel” i somras och jag sopade banan med ungdomarna (alla med smartfån)..
    Ett ålderproblem kanske???

  2. Jag är lite allergisk mot det här med ”bättre förr”, även om kan vara kul över en pilsner. I debatter leder bättre förr-argumentet för det mesta in på stickspår.
    Om vi till exempel skulle försöka att återuppfinna femtiotalsskolan är nog risken stor att vi lyckades bra med det dåliga och sämre med det som fungerade bra på den tiden. Inte ens ett återförstatligande är någon patentmedicin. Det har gått för lång tid.
    Tyvärr har våra skolpolitiker, oberoende av färg, alltid haft en olycklig förkärlek för nya visioner och stora svepande förändringar. På den vägen har mycket av det som fungerade bra försvunnit.
    Det kanske är dags att ta en ordentlig titt på vad som faktiskt fungerar och börja med att vara rädd om det. Kan vi sedan hitta en samsyn när det gäller betyg, ordning och sånt är det ännu bättre. Men förändringarna måste ske långsiktigt och vara väl underbyggda.