Kompatibelt blir det sällan

I går lämnade jag de sista filerna till Embeddedspecialen, den specialtidning som vi varje år brukar göra inför embeddedkonferensen, Embedded Conference Scandinavia. Det fungerade den här gången också, men jag kan inte påstå att min nya snabba dator gjorde jobbet särskilt mycket enklare.

Problemet, eller kanske snarare problemen, har att göra med bakåtkompatibilitet. Jag har använt PC-datorer med Windows i många år och det innebär att en del av de program som jag är beroende av inte finns i versioner för Windows 7. Det här är i sig inte så konstigt. Man kan knappast vänta sig att program utvecklade för 32-bits Pentium-processorer och Windows NT (eller 2000, eller XP) skall fungera felfritt på en fyrkärnig 64-bits processor med ett helt nytt operativsystem (Windows 7). Men det har ju Microsoft fixat med sin virtualiseringsmiljö och sitt kompatibilitetsläge (Windows XP Mode). Så det skulle ju inte vara något problem.

Men återigen – kompatibilitet kan översättas med ”äger viss ytlig likhet”. En hel del fungerar som det är tänkt, men ibland händer extremt obehagliga saker. Till exempel att ordbehandlaren (Windows Word) då och då får fnatt och förstör den fil jag håller på att arbeta med. Och jag kan garantera att det inte är särskilt kul när lämningen närmar sig. Efter de första gångerna lärde jag mig att med jämna mellanrum spara undan texten i en separat fil som ordbehandlaren inte kan hitta och korrumpera, men det känns lite fånigt.

Den senaste ”finessen” är att webbläsarna har slutat att fungera i XP-mode. Det gör att jag inte kan klicka på länkar från emailprogrammet, utan tvingas att kopiera länken, byta till Windows 7-mod (native) och köra webläsaren därifrån.

Anpassa sig
Ett enkelt sätt att lösa den här typen av problem är förstås att anpassa sig till verkligheten, byta arbetssätt och genomgående gå över till ”moderna program”. Men det var ju precis det som jag inte skulle behöva göra. Eller åtminstone inte behöva göra i ett enda steg.

Hur jag skall hantera det hela vete tusan. Till slut kanske jag tvingas att gå över till dubbla datorer, en ny och en gammal, men snart slutar Microsoft att underhålla Windows XP och då är problemen tillbaka igen.

Nu är jag tillräckligt datorkunnig för att hitta vägar runt den här typen av elände, men samtidigt kan jag inte låta bli att använda problemen som bas för en och annan slutsats. Och det handlar då om skillnaden mellan vad som utlovas och vad som verkligen infrias.

Håll det enkelt
Det finns en grundregel när det gäller löften. Om det låter för bra för att vara sant är det förmodligen inte sant. Det här gäller också för datorer och mjukvara. Därför är det bra att inte vara för blåögd.

Framför allt är det väldigt bra att hålla koll på var saker och ting lagras och vilken struktur man har på allt. Jag har till exempel fruktansvärt mycket bilder, som är lagrade i en biblioteksstruktur som baserar sig på år, månad och dag. Det är logiskt, men inte alldeles uppskattat av moderna bildredigerare som Adobe Lightroom, som helst vill sköta allt på sitt sätt.

Det här gäller många andra moderna program också. De vill gärna styra data till en struktur som passar de respektive programmen, men som ärligt talat inte är särskilt logisk. Och problemet är att jag behöver komma åt mina data också om tio år, då jag förmodligen använder en helt annan typ av dator. Då gäller det att jag själv har kontroll över hur allt ser ut.

Med andra ord – håll det enkelt.

En härlig höst
Nej, nu får det vara slut på gnället för den här gången. Den senaste veckan har varit ganska fantastisk och den promenadstig jag försöker ta mig runt varje dag (man tänker bättre när man går) har exploderat i de mest makalösa färger. Lönnarnas löv skiftar i allt från knallgult till lysande rött och det är faktiskt svårt att tänka sig något mycket vackrare.

Dessutom har vi just nu ganska gott om rådjur och de gör inte naturupplevelsen mindre. Jag stötte på en rådjurshona när jag var ute och gick i går eftermiddag och råbocken står utanför huset och skriker på nätterna. Det är ett jäkla liv.
Då är jag ändå kvar i Stockholm (Nacka). Man behöver inte gå långt för att hitta lantlig idyll.

Sverige är fantastiskt.

Comments are closed.