Någon måste anställa

Det skrivs mycket just nu om praktikplatser och yrkesutbildning och Tyskland lyfts ofta fram som paradexemplet på hur det kan fungera. Men ofta glömmer vi bort att Tysklands framgångar vilar på en solid bas av duktiga små- och medelstora företag med en tradition av att ta hand om praktikanter. Den förmodligen viktigaste orsaken till att landet fungerar så bra är att man varit rädd om sin företagsinfrastruktur. Det är något som inte alltid varit lika bra i Sverige.

Det här kanske låter som självklarheter och idag skulle säkerligen ingen politiker i Sverige drömma om att uttala sig negativt om företag och företagande. Men tittar vi på hur det har fungerat de senaste årtionde blir bilden lite annorlunda. Mediabilden av fuskande småföretagare har väl ljusnats upp på senare år och en hel del har på sistone gjorts för att minska krångel och överadministration. Men ändå finns en hel del av sjuttio- och åttiotalets negativa syn kvar.

Jag märkte detta snabbt när jag i förrgår tog upp Elektronik i Nordens problem med de retroaktivt ändrade momsreglerna (Att slåss mot Skatteverket). Kommentarerna strömmade in och många ville tala om sina egna erfarenheter. Och den vanligaste erfarenheten verkade vara att Skatteverket gör sitt bästa för att få folk att lägga ner små företag med relativt liten omsättning.

Utvecklingen började för många år sedan och accelererade i takt med att inkomstskatten ökade. Ur skattemyndigheternas synvinkel var det enklare och bättre att så många som möjligt var anställda på normalt sätt, med källskatt och reglerade avtal. Och det kan man kanske förstå.

Lätt att testa idéer
Men ur en mera övergripande synvinkel är det här förstås inte alls bra. Ett enmansföretag med en liten verksamhet kan snabbt expandera och det är en väldig skillnad på att driva en existerande verksamhet och att starta upp något från ingenting. För att inte tala om svårigheten att övertyga ett större företag om att en ny idé är så bra att man borde satsa på den.

Den stora fördelen med småföretagande är ju faktiskt att man snabbt kan testa en idé och att kostnaden för att misslyckas är relativt liten för alla parter. Företagaren lägger normalt sett ner löjligt mycket obetald tid på att lyckas, i hopp om att längre fram nå framgång. Om projektet lyckas kan enmansföretaget kanske bli ett storföretag. Om det misslyckas – tja bättre lycka nästa gång.

Om man ser det på det här sättet är det lätt att inse fördelarna med att uppmuntra ”galenpannor” till att starta egna företag. Om det är lätt att driva företag är det lätt att testa idéer. Att i stället uppmuntra företagare till att lägga ner sina företag är fullständigt vansinne.

I grunden bra
Nu har vi i grunden ett ganska anständigt företagsklimat i Sverige, med relativt hyfsade regler. Det skall vi vara glada för.

Men, många år av negativ mediebild, avoga skattemyndigheter och annat smått och gott har gjort att alltför många undviker att ta steget ut i egenföretagande. Att byta en trygg anställning mot en betydligt mera otrygg tillvaro är inte lätt. Och det blir sannerligen inte lättare med regler som ändras i efterskott.

Om vi skall lyckas att vända utvecklingen gäller det att politiker och myndigheter slutar att motarbeta varandra. Det är alldeles utmärkt att politiker av i stort sett alla färger numera står på barrikaderna och talar om hur viktigt det är att hjälpa små- och medelstora företag. Men om statliga myndigheter samtidigt gör livet surt för företagarna hjälper det inte mycket.

I alltför många fall driver myndigheter egendomliga processer mot företag ”för att göra klart vad som gäller”. De stora juridiska resurserna borde först ägnas åt att göra ordentliga rimlighetskontroller och först därefter åt en eventuell process. Varje ”idiotfall” som dras igång skadar företagsklimatet och ökar på sikt ungdomsarbetslösheten.

Och det kan ju inte vara meningen.

Comments are closed.