Fem nanometer blir lite jobbigt

14 nm FinFET känns redan lite ordinärt och forskningsinstitutet imec håller redan på att försöka lösa problemen på 7 nm-nivån och 5 nm-nivån. Det verkar lite pyssligt, men på intet sätt omöjligt. För FPGA-användarna innebär det att väldigt mycket blir möjligt och för skolan innebär det att vi måste börja mycket tidigare.

En av veckans nyheter är Alteras steg till Intel och deras nya (kommande) 14 nm FinFET-process. Det är i och för sig inte så förvånande – Intel ligger just nu i framkant och deras FinFET-process har en garanterad volymbeläggning av Intel-processorer. Däremot var det säkert lite surt för Achronix, som har spelat hårt med ”Intel FinFET-kortet” och nu tappar en av konkurrensfördelarna. Så kan det gå, men Achronix kommer i alla fall att ha häftigast process (Intels 22 nm FinFET) under ett bra tag.

Xilinx kör för sin del vidare med TSMC-samarbetet och TSMCs kommande 16 nm FinFET-process. Det blir säkert alldeles utmärkt och vi vet ju alla vilken ”track record” TSMC har.

Och vart vill jag komma med det här? Jo, vi lär inte ha någon brist på avancerade FPGA-kretsar i framtiden. Om det är någon teknologi som kan dra nytta av nya processer så är det FPGAer. Steget från 28 nm till 14 nm ger en uppskalning med en faktor fyra och steget till 7 nm ger ytterligare en faktor fyra. Det spelar inte så stor roll att programmerbar logik slösar en aning med transistorer – det finns vansinnigt gott om dem.

Nya idéer
Vad innebär det då att ha tillgång till fantastiskt stora och fantastiskt snabba FPGA-kretsar? Ja, det beror helt och hållet på vilka idéer man har. FPGA-kretsens frihet är ju en fördel enbart om man har tillräckligt stor kunskap och förmåga att nalkas problem på ett annorlunda sätt. I annat fall är det ofta enklare att utgå från en välkänd processor, ett välkänt programmeringsspråk och en väl etablerad metodik.

Men, om man har udda idéer och ser annorlunda vägar att lösa problem är den programmerbara logikkretsen en bra mycket mera ”finkornig modellera” än de mera standardmässiga byggblocken (Duplo?). Man har mycket större frihet, men det är också mycket större risk att man fastnar i delproblem.

Måste börja tidigare
Programmerbar logik ger den briljante konstruktören möjlighet att nalkas problem med ”Alexanderhugg” (ni kommer väl ihåg den gordiska knuten). Men det förutsätter också att konstruktören är välutbildad på många olika områden. Att lösa ett problem på ett radikalt annorlunda sätt kan ge stora vinster, samtidigt som risken för totalkollaps ökar.

Ett bra sätt att få fram briljanta konstruktörer är förstås att börja tidigt. Det är precis som idrott. Inget lag skulle väl drömma om att börja fotbollsundervisningen i tjugoårsåldern. Nej, träningen och utsorteringen börjar redan i förskoleåldern. I tjugoårsåldern är utbildningen klar och de bästa stjärnorna har ett dussin års hård träning bakom sig.

Men, hur sköter vi elektronikundervisningen? Jag pratade för en stund sedan med Jerzy Muszynski, lärare på Lindholmens Tekniska Gymnasium i Göteborg. Han driver en grupp som kallas Digitala Maffian (se Möte med maffian), där gymnasieelever får lära sig sådant som annars knappt ens lärs ut på högskolan. Hans huvudargument är att en briljant konstruktör har ungefär tolv års ”inkubationstid” och då gäller det att börja tidigt. Helst före gymnasiet.

Idag finns massor av specialinriktade gymnasielinjer för frisörer, kockar fotbollsspelare etc. Men så vitt Jerzy kan se finns det inte längre några elektroniklinjer på gymnasienivå. Förhoppningsvis har han fel, men jag tror tyvärr att han har rätt. Om man dessutom vill koppla elektronikutbildning till entreprenörsutbildning – ja då ekar det tomt i Sverige.

Påverka politiker
Här måste vi göra något. Alldeles uppenbart går det att påverka skolor och politiker, annars skulle det inte finnas så många hårvårdslinjer. Men nog tusan måste det finnas tillräckligt många elektroniker som har kontakter med politiker och skolledare. Varför inte uppfinna gymnasielinjer som utbildar framtida miljardärer? Och varför stanna vid gymnasiet? Börja helst redan i grundskolan innan ungarna har fastnat i sina tankebanor.

Nej, nu får det vara nog för idag. Hör gärna av er om ni har idéer. Jag kommer tillbaka i ämnet om några dagar.

One Response to “Fem nanometer blir lite jobbigt”

  1. Är det så illa? Vi hade till och med elektronik som ”fritt valt arbete” i grundskolan i början på 70-talet. Politiker behöver helt klart informeras om elektronikindustrin.