Alla vill kontrollera systemkomponenterna

Vem vill vara nav och vem vill vara periferi? Det brukar vara en skojig fråga att ställa vid olika presskonferenser.

Senast är det EDA-tillverkarna som satsar hårt på att få kontroll över så mycket som möjligt av IP-marknaden och helst en bit av kiselmarknaden också. Målet verkar vara att bli navet vid alla konstruktioner av SoC-komponenter.

Inte för att det målet är särskilt onaturligt. Det är lätt att förstå att företag som Cadence och Synopsys vill expandera ur sina verktygsfållor och ta en större bit av marknaden. Det finns också vettiga anledningar till att låta de här företagen ta över en större bit av ansvaret, för att på det sättet göra kunna dela upp arbetet mellan fler SoC-företag. Man kan mycket väl tänka sig att det skulle kunna bli effektivare, snabbare och billigare.

Tillbaka till vertikalintegrering?
Sedan kan man kanske fråga sig om ett marknadssegment som lyckats bryta sig ur vertikalintegreringen är villig att delvis gå tillbaka till den. För inte så många år sedan kunde ytterst få föreställa sig komponenttillverkare som inte hade full kontroll på allt från konstruktion till halvledarproduktion och kapsling. Ingen skulle minsann komma och säga till företag som Fairchild, National Semiconductor och Intel vad de skulle göra. Och om något skulle göras skulle det göras i den egna fabriken. Och konstruktionsverktyg och IP utvecklades i ”huset”.

Sedan kom kiselsmedjorna, EDA-företagen, IP-företagen och allt vad det heter. De vertikala strukturerna bröts upp och ”delaminerades”. Företag som Broadcom tog en stor bit av kakan genom att anpassa sig till de nya villkoren. Deras SoC-komponenter var anpassade till de apparater som skulle byggas och i görligaste mån baserade på standard-IP som ARM etc.

Så, vill de här företagen släppa en bit av kontrollen till EDA-företag som delvis ser ut som traditionella halvledarföretag. Tja – kanske det. Men argumenten får nog vara bra.

Intel tillbaka också
I det här sammanhanget kan det vara kul att kasta ett öga på Intel också. Till slut, efter många bedrövelser, tog ju Intel beslutet att köra SoC-linjen på allvar. Idag finns processer 22 nm FinFET), processorarkitektur (Silvermont) och det mesta annat som kan behövas för ett ”riktigt” SoC-företag och de senaste processorkärnorna verkar faktiskt kunna ta upp kampen på allvar med ARM – klart intressant.

Så kanske Intel sent omsider gör en lyckad omvändelse under galgen. Det har hänt förr.

Comments are closed.