Amatörer blir proffs med elektronik

En bra idé, ett par tusenlappar och massor av tid. Har man bara det går det att åstadkomma nästan vad som helst.

Det här låter kanske lite naivt, men blir betydligt rimligare om man sett Mikael Källbergs hemmagjorda Segway eller något av många andra amatörprojekt, baserade på avancerad elektronik.

För det är ju elektronikutvecklingen som gör alltsammans möjligt. Datorkraft som en gång i tiden skulle krävt trefasanslutning och vattenkylning får numera plats i kreditkortsformat och matas med ett par små batterier. Minnesutrymme som skulle kostat hundratals miljoner ryms i ett SD-kort och drar minimalt med ström. Och utvecklingshjälpmedel som skulle ha kostat hundratusentals kronor är bara att ladda ner gratis från nätet.

Den som har en bra idé och gott om tid har med andra ord en oerhörd konkurrensfördel. Förr hindrades amatören av brist på pengar och verktyg. Idag är det snarare så att amatörens frihet är något som proffsen bara kan drömma om. Inga chefer, ingen administration och – tja, ni kan säkert komma på många fler argument.

En miljon kort
I många år har jag gnällt över att ungdomar inte inser vad som går att göra med embeddedelektronik, men det får nog vara slut med det nu. För en tid sedan såldes det miljonte RaspberryPi-kortet och det visar med all önskvärd tydlighet att något är i full gång. Kombinationen av en löjligt liten, billig och strömsnål dator och alla tänkbara utvecklingshjälpmedel har verkligen fått stenen i rullning.

Okej – i ärlighetens namn är det väl inte RaspberryPi som startade det hela, men det verkar bli RaspberryPi som får allt att explodera. Och det är fantastiskt.

Från projekt till produkt
De senaste tio åren har jag varje år sett en rad intressanta elektronikprojekt från landets högskolor och från företag. Deltagarna i Embeddedpriset har visat att det hela tiden har gått att göra otroliga saker med elektronik. Men, om jag tolkar tidens tecken rätt kommer vi nu att se ännu mycket mer och kanske inte bara från högskolorna.

Sedan gäller det ”bara” att ta steget från amatörprojekt till något man faktiskt kan tjäna pengar på. Här finns en rad fallgropar, där patentlagstiftning och patenttvister hör till de värre. Men möjligheterna är trots allt större än begränsningarna.

För vi kan mycket väl stå i början av något alldeles fantastiskt intressant. Den som har en bra idé kan på egen hand realisera den och skapa en fungerande prototyp. Och det är bra mycket enklare att visa upp och sälja en färdig, fungerande produkt än att med en packe papper försöka övertyga om att ”det nog bör kunna fungera”.

Hör av er om ni har idéer eller vill visa något som ni konstruerat!

One Response to “Amatörer blir proffs med elektronik”

  1. För mig var det Arduino. Jag har skrivit kod med papper och penna och handassemblerat för uråldriga processorer som 4004 med cykeltid 10,8 mikrosekunder och hela 768 bytes programminne. Jag har använt långsamma kompilatorer i vidunder som intels MDS II. Och så hamnar jag i en bar i norra Italien där det snackades Arduino. Det fick igång mig igen – jag som hade tänkt pensionera mig! Där ser man riskerna med att besöka skumma barer i Norditalien. Hallonpajen känns lite för mycket Java för mig.

Leave a Reply