Embeddedpris, miljö och ovanor

På måndag är det dags att presentera de nominerade till årets embeddedpris. Eftersom jag sitter i juryn kan jag inte avslöja något i förväg, men som vanligt är det en riktigt bra laguppställning med sex företagsbidrag och sex högskolebidrag.

I år firar embeddedpriset (Swedish Embedded Award) tioårsjubileum och på den tiden har det hela vuxit och etablerats på ett fantastiskt sätt. Priset följdes för åtta år sedan av embeddedkonferensen (Embedded Conference Scandinavia) och de tre embeddedprisen delas förstås ut under konferensen.

Konferensen, som i år hålls 2-3 oktober, har vuxit år från år. Det gäller också årets konferens som, liksom förra året, hålls i Victoriahallen på Stockholmsmässan. Ta er tid att besöka den.

Koldioxid och levnadsstandard
Nu till något annat. Jag läste härom veckan en artikel i tidningen om världens koldioxidutsläpp. Kina har ju ”lyckats” att komma upp i EU-standard, med en bit över 7 ton koldioxid per person och år. Fortfarande klart lägre än USA, som släpper ut mer än det dubbla, men ändå inte särskilt lyckat.

Grundtonen i artikeln var den gamla vanliga: ”högre levnadsstandard ger större utsläpp”. Med andra ord – den rika delen av världen måste sänka sin levnadsstandard och samtidigt se till att resten av världen inte ökar sin.

Nu finns det förstås en hel del data som pekar åt annat håll. Att Sverige, som ju måste betraktas som hyfsat välutvecklat, ”bara” släpper ut ca 4,5 ton koldioxid per capita är till exempel intressant (se ”Hurra vad vi är bra”). Att våra utsläpp till största delen kommer från transportsektorn och till relativt stor del från personbilar är också bra. Där finns fortfarande en ganska dramatisk förbättringspotential.

De flesta har väl uppmärksammat de senaste årens halvering av bränsleförbrukning för nya bilar, från en liter per mil till en halv liter per mil. Ytterligare en halvering kräver på intet sätt någon ”rocket science”. Till och med en deciliter per mil är fullt genomförbart (utan att laborera med eldrift och glädjekalkyler), men då handlar det förstås om mindre och lättare fordon (se ”Frihet och effektivitet”).

Mycket går alltså att lösa med bättre teknik, i stället för att tvinga folk och länder att stanna kvar i fattigdom och nöd. Vem vet – vi kanske inte ens behöver skämmas för vår relativa rikedom.

Dåliga vanor
Sedan är det förstås inte nyttigt att ha en obegränsad budget. Det har vi sett under senaste veckans debatt om representationskonton för statliga verk och institutioner. När det inte finns några begränsningar är det alldeles för lätt att skaffa sig dåliga vanor.

Nu kan man naturligtvis raljera om att det är bättre att festfixaren Bindefeldt får pengarna än att de används för att förstatliga den svenska industrin. Det handlar ju till stor del om de gamla löntagarfondspengar som hann hämtas in innan vi tack och lov dumpade löntagarfonderna i den soptunna där de hörde hemma. Jag lyssnade i går en P1-intervju med ekonomen Assar Lindbeck och hans beskrivning av löntagarfonderna var (som vanligt) inte nådig. Assar Lindbeck var för övrigt en gång i tiden den självklara finansministerkandidaten i en socialdemokratisk regering, men löntagarfondsbeslutet fick honom (och många andra ekonomer) att hoppa av.

Nåväl, tillbaka till huvudspåret. Många är med rätta både förvånade och förbannade både över slöseriet med skattepengar och över de dåliga vanor som verkar ha brett ut sig.

De flesta av oss andra har ”som tur är” inte den här typen av problem. Ett normalt företag som gör stora vinster får nästan alltid se konkurrenter skjuta upp som svampar ur jorden och vinsterna minska i samma takt. Det företag som odlar en slösaktig företagskultur tappar i konkurrenskraft och slutar som konkursbo om inget förändras. Enkelt, rått och förmodligen rättvist.

Comments are closed.