Linuxspalten nr 6 2012

Gammalt uttjänt

Härförleden fick jag en ny dator. Fick, är kanske att tänja på sanningen. Jag ville ha en ny lättburen dator och redan för ett år sedan fick jag stifta bekantskap med konceptet Ultrabook hos Intel. En sådan skulle jag skaffa mig när priserna börjar falla, vet jag att jag tänkte då. Nu är vi där. Introduktionspriser har bytts mot kampanjpriser och Intel måste ges en eloge för att man så effektivt lyckats samla en hel industri bakom specifikationen Ultrabook. Allt i akt och mening att skapa ett alternativ till Apple och dess Macbook Air.

Ett samförstånd
Är då detta ett steg mot öppenheten? Många olika aktörer samlas bakom ett standardiserat gränssnitt, Ultrabooken. Tunn, snabb, lätt och den har förvånansvärt lång drifttid. Nej något alternativ till öppenhet är det sannolikt inte. Ultrafull med gratiserbjudanden var den boken jag fick med mig hem. Samsung, Asus, Acer och HP är bara några företag i raden av tillverkare. Vilken som är bäst tror jag är en fråga för tycke och smak. Utseende var för mig det som fällde avgörandet. En matt skärm som inte reflekterar hela världen bakom mig och lamporna i taket var något Samsung tagit fasta på. Bra anser jag och funderar på vem som startade detta blankpolerade pianolackande som tycks vara dagens favorit. Min padda från Apple går knappt att använda på köksbordet eftersom lamporna i taket hela tiden blänker ikapp med de stackars lysdioderna bakom skärmen.

Ett dilemma
Jag har skåpet fyllt med programvara som samlats under åren. Men nära nog inget av alla de invanda programmen är idag helt funktionsdugligt i den nya miljön. Kanske är just detta en av vår industris svagheter. Det finns ingen koppling mellan utvecklingen av hårdvara och utvecklingen av programvara. Ingen orkar eller klarar av att fullt ut vara bakåtkompatibel när det ställs krav på snabba introduceringar av nyheter. Den öppna källkodsvärlden har här ett dilemma. Ofta klarar den av att vara funktionell bakåt, mycket av utvecklingen görs ju i maskinmiljö som är äldre, men sällan hänger den med när det gäller att skapa funktionalitet på ny hårdvara. Enkelt säger Watson, hårdvarutillverkarna prioriterar de som betalar. De tillverkare som köper är oftast proprietära till sin natur. Ultrabooken jag köpt är fylld med förinstallerad programvara som pockar på att initieras och erbjuda en månad eller två av gratis funktionalitet. Men sen kostar det! Som aningslös är det lätt att klicka ja. Att sedan efter två månader försöka backa ur dessa erbjudanden och avinstallera är inte lika lätt.

En affärsmodell
Det är sant, jag har tappat kontakten med vad min dator gör. Vad kan de 40 GB, fyrtio Gigabyte som den användningsklara Ultrabookens halvledardisk är fylld med omfatta? Den som undrar kan först försöka visualisera en trave disketter på 85 meter. Tänk ett 25 våningshus. Nära 30 000 1,44 MB disketter skulle det behövas för att lagra dessa 40 GB.
MSDOS 6.22 levererades på fyra disketter 1993, ett tidigt Windows på tio! Visst, de kan inte göra allt som ett modernt Ubuntu eller Windows system kan göra.  Men verkligheten är ändå att vi är fast i ett järngrepp. Köp ny hårdvara och du nära nog tvingas att även köpa ny programvara. Det har sagts tidigare och är idag normen, varför inte utnyttja minnet om det nu ändå finns där. Eller varför inte fylla hårddisken! Det är 20 års utveckling vi talar om. I grunden skulle jag lika gärna kunna skriva den här texten på en dator med MSDOS 6.22. Det skulle gå lika fort, samma tecken skulle hamna på skärmen och texten skulle inte bli vare sig bättre eller exaktare.

Ett moln
Nu kommer Molnet. The Cloud. Det kommer säkert också innebära att vi lär kasta gammalt invant till förmån för nytt. Jag hoppas mest på bättre batteritid! Kanske kommer lösningen med molnet till hösten men först ska vi ha en sommar. Den vill jag ha molnfri

Comments are closed.