Hissen till helvetet

Elektronik kan vara fruktansvärt irriterande. Jag kom just tillbaka från ett hotell i München där hissarna höll på att driva mig till vansinne.

Hotellet hade, som så många andra liknande ställen, installerat hissar där man måste använda rumsnyckeln för att kunna aktivera hissen. Men, till skillnad mot de flesta andra liknande hissar, hade den här hisstillverkaren valt usla kortläsare kombinerat med ett långsamt system för att verifiera att kortet var aktivt. Dessutom måste systemerare och verifieringspersonal ha tänkt på något helt annat – kanske mat.

Resultatet blev i alla fall många hissresor, men få som faktiskt tog mig till rätt våning. Jag försökte ta mig till mitt rum en sista gång innan jag checkade ut, men då gav jag faktiskt upp.

Och vad har det här med någonting att göra? Jo, jag var i München för en presskonferens om verifiering. Cadence har byggt ut sitt verifieringssystem för ASIC så att det skall vara möjligt att verifiera ett komplett system, där olika delar körs på olika abstraktionsnivåer och med olika typer av acceleratorer.

Problemet är ju att systemkomplexiteten växer så fruktansvärt snabbt. Ett modernt system baserat på ASIC- och ASSP-kretsar innehåller analoga delar, digitala delar, radiodelar och inte minst massor av mjukvara. Allt är beroende av vartannat och det är inte särskilt kul att lägga pengar och tid på något som till slut visar sig fungera dåligt eller inte alls.

Samtidigt är det sällan meningsfullt att lansera en lösning som kräver att alla, från systemerare till konstruktörer och verifieringsingenjörer, tvingas att byta till helt nya metoder. Det är bara att inse att sådana förslag är tämligen dödfödda. Förändringar sker stegvis och ibland inte alls. Titta bara på SPICE och fundera på hur många gånger den simulatorn har räknats ut.

Så det arbetssätt som Cadence föreslår är kanske inte så dumt, plus att det kan dra in ordentliga pengar till företaget. En viktig del i flödet är ju att använda FPGA-baserade acceleratorer, ASIC-emulatorer, och de är sannerligen inte gratis.

Men, det är klart, om man kan undvika dumheter som till exempel usel hisselektronik kan det vara värt att satsa några miljoner på verifieringssystemet. Alternativet, att göra folk irriterade, är sannerligen inte gratis det heller.

Vad händer med EUV?
Allt handlade nu inte om Cadence, även om de var huvudansvariga. Inledningstalare på tillställningen var chefen för IMEC, Luc van de Hove, och han höll, som vanligt, ett mycket intressant föredrag.
Bland annat talade han om krympande processgeometrier och hur man kan göra för att komma ner till 14 nm och därunder. Och, som vanligt, talade han sig varm för EUV, Extreme UV. IMEC har ju installerat en EUV-anläggning och många av problemen verkar vara lösta.

Men, det här talade vi om för ganska många år sedan också. Då var det framför allt Intel som talade sig varma för EUV och hävdade att tekniken var ”nästan klar”. Sedan dess har nya problem dykt upp i ungefär samma takt som man lyckats att lösa andra och EUV står och stampar på ungefär samma fläck.

Det gör däremot inte de konventionella teknikerna. ”Double patterning” och till och med ”triple patterning” gör det möjligt att komma förvånansvärt långt ner i geometrierna. Konventionella metoder ger massor av begränsningar och kräver annorlunda sätt att konstruera – men det fungerar och det blir billigare.

Så återigen står vi i valet mellan en ny fantastisk metodik, som ger förutsättningar att lösa problem på ett elegant, nyskapande och dyrt sätt – eller en krånglig, men billigare vidareutveckling av det som faktiskt fungerar. Jag sätter nog en slant på vidareutvecklingen.

Och till slut – novellen ”Hissen som gick ner till helvetet” skrevs av Pär Lagerkvist 1924 och finns i novellsamlingen ”Onda sagor”. En utmärkt bok av en fantastisk författare som var väl värd sitt Nobelpris 1951.

Comments are closed.