Myggöl och 2,7 ml per mil

Kan hembränning hjälpa mot mygginvasionen? Det får jag se om ett par veckor när jag kollar mina hemgjorda myggfällor efter recept från en skola i Taiwan.

Jag har alltså en del mygg- och knottproblem på vårt ställe i Blekinge. Myggmedel hjälper hyfsat bra, men det luktar ingen vidare och jag är inte så förtjust i att smörja in mig med diverse kemikalier. Därför har jag kikat på andra möjligheter.

Det enklaste och dyraste är förstås att köpa en av de gasoldrivna myggfällor som finns på marknaden. De lockar till sig myggen genom att förbränna gasol (katalytiskt) och på det sättet släppa ut koldioxid som lockar till sig myggen. När myggen närmar sig sugs de in i en behållare och svälter ihjäl. Apparaterna har en del andra hyss för sig också (doftämnen av olika slag), men koldioxiden är det viktigaste.

Efter ett par veckor har myggfällan i bästa fall lockat till sig tillräckligt många mygghonor för att få populationerna att kollapsa inom ett område av ett par tusen kvadratmeter. Det hela lär fungera ganska bra, problemet är bara att apparaterna är dyra (uppåt 10 000 kronor) och förbrukar gasol (lite tveksamt ur miljösynpunkt). Dessutom skulle jag behöva minst ett par stycken.

Efter att ha letat ett tag på Internet hittade jag ett ”Quick and Dirty”-alternativ som en Taiwanesisk skola hade testat fram. Den baseras på en tvåliters PET-flaska, 2 dl vatten, 50 g socker (jag använde sirap) och lite jäst. Genom att skära av överdelen på PET-flaskan och vända den upp och ner skapas en fälla som är lätt att flyga in i, men inte lika lätt att flyga ut ur.

Och här kommer alltså hembränningen in i bilden. Under ungefär två veckor jäser den lilla mängden sockervatten i botten av flaskan till en alkoholhaltig och förhoppningsvis mygghaltig vätska. Jäsningen genererar koldioxid som drar till sig myggor. Efter dryga två veckor är jäsningen över och det är dags att hälla ut resultatet och börja om från början. Den som är verkligt sugen kan ju alltid dricka upp myggölet, men jag har svårt att tänka mig någon som är så törstig.

Funktionen liknar alltså de ”riktiga” myggfällorna, men priset är dramatiskt mycket lägre. Effekten är säkert långt ifrån lika bra, men i bästa fall fungerar det bra nog. Och fällorna är så billiga (ca 3 kr styck inklusive PET-pant) och lätta att göra att jag har testat att ställa ut sju stycken på olika ställen. Jag lovar att rapportera om resultatet vad det lider.

Att medvetet släppa ut koldioxid låter inte särskilt miljövänligt och normalt sett gäller det förstås att undvika koldioxidutsläpp. Ta till exempel bilarna, där branschen de senaste åren har lyckats att få allt fler bilar under den ”magiska” gränsen 120 gram koldioxid per km. Samtidigt har bränsleförbrukningen minskat, så att en halvliter per mil numera är tämligen normalt.

Men de siffrorna känns rejält pinsamma varje gång det är dags för Shell Eco-marathon, en årlig tävling mellan olika skolor om att bygga den effektivaste bilen. Årets tävling hölls för en dryg vecka sedan och resultaten är som vanligt spektakulära.

Den snålaste bensindrivna bilen (som också vann totalt sett) släppte ut lite över 0,7 g koldioxid per km och bilen gick motsvarande 369 mil på en liter bensin. Det skulle alltså i princip gå att köra sträckan Ystad-Riksgränsen tur och retur på en liter bensin.

Man kanske kan tycka att ”futtiga” 369 mil på en liter är dåligt jämfört med förra årets magnifika 489 mil, men då måste man gå in lite närmare i siffrorna. Förra årets etta använde vätgasdrivna bränsleceller och elmotorer och man räknade sedan om till motsvarande mängd bensin. Jämförelsen med en ”ren” förbränningsmotor blev en aning haltande. I år räknar man i stället de vätgasdrivna elbilarna i elbilsklassen, med km/kWh.

Förra årets tvåa använde däremot en bensindriven förbränningsmotor och klarade 296 mil på en liter bensin. I den jämförelsen blir årets resultat betydligt intressantare, med en förbättring på 24 procent.

Vinnaren (Microjoule la Joliverie) kom som vanligt från Frankrike (La Joliverie), men vi hade också ett antal bilar från olika universitet i Norden. Teknologiska Universitetet i Tammerfors (Remmi-Team) blev den särklassiga nordiska vinnaren, med 269 mil på en liter bensin och en total andraplats i tävlingen. Också här användes en bensinmotor.

Bäst bland de svenska högskolorna blev Chalmers Tekniska Högskola med 108 mil och en bensinmotor. Lagen från Luleå och Stockholm klarade 67 mil, respektive 55 mil.

Bland elbilarna vann ett italienskt lag från Milano (mecc-SUN) med en solcellseldriven bil. De klarade hela 111 mil per kWh. Bästa plug-in-elbilen (TERA TUGraz) kom från Österrike och klarade 84 mil per kWh. Bland vätgasbilarna vann franska Polytech’Nantes – La Joliverie på 59 mil per kWh, medan danska Team Aalborg Energy kom femma med 35 mil.

Det handlar alltså om fantastiska siffror och som vanligt blev bevakningen i konventionella media svag eller obefintlig. Det är tråkigt, eftersom de olika bilprojekten visar vilken otrolig utvecklingspotential som faktiskt finns.

Klicka här för att se resultaten i detalj.  Jag har också skrivit en längre artikel om årets tävling som finns här. Den som vill kan också läsa min kommentar till förra årets tävling, där jag gjorde betydligt fler jämförelser med flyg, järnväg etc. Den hade rubriken ”500 mil på en liter”.

Klockan börjar bli mycket och jag verkar inte hinna med ens hälften av alla de ämnen jag hade tänkt ta upp den här gången. Det blir alltså inget från Design Automation Conference i San Diego, som håller på som bäst (nej, jag åkte inte dit i år). Och jag får nog ta de närmare reflektionerna om Acals köp av Hectronic nästa gång också. Det händer mycket just nu.

Comments are closed.