3D eller inte 3D

Nu har alltså Intel tagit steget över till 3D-geometrier. I går kväll berättade man officiellt att nästa processorgeneration baseras på företagets Tri-Gate-teknik.

Det här är faktiskt ett ganska dramatiskt steg. Över åren har vi annars vant oss vid relativt små förändringar i den grundläggande CMOS-strukturen för varje ny processorgeneration. Visst har det pratats om helt nya fantastiska processer och radikalt nya produktionsmetoder, men till slut brukar det ändå sluta med förbättrade material, bättre kompensation i masktillverkningen och mera arbete för konstruktörerna. Det blir billigast så.

Men Tri-Gate är alltså ett betydligt större steg än tidigare. Tekniken är på intet sätt ny, man har talat om det här sedan före millennieskiftet. Det nya är att man verkligen vågar.

Intel vill gärna presentera steget till 3D som nödvändigt och självklart, men riktigt så är det nog ändå inte. Jag var i går i München och lyssnade bland annat till Philippe Magarshack från STMicroelectronics. Han ägnade en hel del tid åt att förklara hur det är möjligt att nå de nödvändiga förbättringarna på 22 nm-nivån med hjälp av FDSOI-teknik (Fully Deflected SOI). Då talar vi fortfarande om en planar-teknik.

Det märkliga är väl egentligen att 22 nm och ytterligare ett par steg verkar fungera med ”vanlig simpel” exponeringsteknik och gamla vanliga ljusvåglängder. Vi som var med på åttiotalet minns hur svårt det var att ta steget till 1 µm och lägre. Många ansåg då att submicron-kretsar skulle kräva helt nya produktionstekniker (elektronstråle) och att man åtminstone skulle vara tvungen att gå till betydligt kortare ljusvåglängder. Man kan ju inte rita 0,5 µm-strukturer med en pensel som är 0,2 µm bred, det säger sig själv.

Idag är ”penseln” en liten aning smalare, men det är inget emot de strukturer man faktiskt ritar. Vi talar om ungefär en faktor tio åt fel håll. Men, med diverse trix går det fortfarande förbluffande bra. På 22 nm-nivån börjar det bli ruggigt svårt (kräver t ex dubbla exponeringar), men det går. EUV, Extreme UV skjuts hela tiden på framtiden.

Gårdagens pressmöte handlade annars mest om verifiering. Cadence visade sin nya verifieringsplattform, där man kopplar samman allt från högnivåsimulering och asic-emulering, till FPGA-prototypiering och RTL-simulering. Ingen av de olika delarna var revolutionerande i sig, men det hela verkar faktiskt fungera tillsammans.

Och här ser vi återigen det fantastiska med elektronikbranschen. Vi har egentligen sett ganska få revolutionerande metoder sedan åttiotalet. Men, idag kan vi göra halvledarkonstruktioner som är många tusen gånger större än vad som var möjligt på den tiden.

Jag var i slutet av åttiotalet (perifert) inblandad i en för den tiden extremt avancerad konstruktion, med processorkärna (Z80) och flera periferienheter (i IP-form). Det hela kördes i 2 µm CMOS och konstruktions- och verifieringsarbetet var en mardröm. Idag är en konstruktion av den storleken knappt synlig på ett chip och konstruktion och verifiering skulle gå på ”ett kick”. Men, det beror inte på att metodik och produktion har revolutionerats. I stället handlar det om en otrolig mängd förändringar och förbättringar. Resultatet är totalt sett en revolution, men vi har aldrig sett någon enskild revolution.

Egentligen hade jag tänkt att skriva om bussar och spårvagnar den här gången, men det får väl bli så här på slutet. I fredags presenterades nämligen på Globen en stor och detaljerad undersökning om olika typer av lokaltrafik som gjorts av analysföretaget WSP Analys & Strategi.

Uppdragsgivarna har visserligen som mål att visa hur effektiv en moderniserad busstrafik kan bli (i synnerhet i jämförelse med spårvagn), men här kan vi faktiskt tala om öppna mål. Jämförelserna är i många fall rent pinsamma. Till exempel att bussar i en del fall kan ge 31 gånger större passagerarkapacitet per investerad krona. Dessutom är bussen i många fall mera energieffektiv, både över tiden och per passagerarkilometer.

Normalt sett får man alldeles för lite information och alldeles för tvärsäkra slutsatser i den här typen av undersökningar, men här finns ett underlag som gör det möjligt att dra egna slutsatser. De 164 sidorna är riktigt läsvärda. Det är alltid kul att ha ett nytt material och inte bara VTIs utmärkta, men lite åldersdigna, rapport.

En enkel slutsats från WSP-rapporten är i alla fall att den politiska låsningen till spårtrafik är lite märklig. Delvis handlar det väl om att bygga monument och delvis om att framstå som miljövänlig, men det är lite synd att man inte verkar ta hänsyn till grunddata. Det är också synd att media i allmänhet är så ointresserade av att titta på alla sidor. Jag har faktiskt inte sett eller hört en enda kommentar i TV eller någon dagstidning om WSP-rapporten. Men, jag återkommer i ämnet.

Nej, nu får det vara nog för den här gången. Det blir inte något om det kungliga bröllopet i Storbritannien. Jag tänker inte ens berätta om den gången för sådär tio år sedan då jag fick tillfälle att hälsa på drottning Elisabeth vid en invigningsceremoni i Skottland. Om jag hade varit Lars Ohly hade jag väl påstått att jag spelat fotboll med henne också.

Comments are closed.