Äntligen syns Ericsson

Nej, det är ingen nyhet att Ericsson går bra. Under ett antal år har vi nu sett Ericsson, Huawei och ZTE gå framåt, medan de flesta av de övriga stora telekomföretagen backat eller till och med i en del fall försvunnit.

Det märkliga är väl möjligen att det har talats så tyst om Ericssons framgångar. Vi har hört en hel del om kursutvecklingen för aktien (dålig), men förvånansvärt lite om Ericssons fantastiska framgångar när det gäller framför allt 4G. Mobilt bredband är en verklig framgångssaga för Ericsson.

Det här blir speciellt uppenbart om man går tillbaka några år i den tekniska nyhetsrapporteringen. Då var det inte alls klart att 4G skulle få det genomslag vi ser idag. Satsningarna på WiFi och WiMax från bland andra Intel såg ut att ge fullt genomslag och alla de traditionella telekomföretagen verkade bli förlorare. Många blev det också.
Men, Ericsson inte bara höll sig kvar. De tog marknadsandelar och lyckades driva teknikutvecklingen. Den hårda konkurrensen gjorde förstås att man inte kunde öka marginalerna, men sånt är livet. Telekomvärlden är tuff.

Att Ericsson nu får en möjlighet att tjäna pengar på allvar är naturligtvis alldeles utmärkt. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på delområden som ST-Ericsson och Sony Ericsson, men framtiden ser ljus ut. Och det är fantastiskt viktigt för Sverige som teknikland.

När jag tittade tillbaka i mina papper hittade jag förresten en mapp med namnet Teleguide. Den visar på ett läskigt sätt hur lätt det är att köra fel i telekomvärlden. De flesta inblandade har väl förträngt historien vi det här laget och de flesta av oss andra har väl skakat av oss det lilla som fastnade.

Men, Teleguide kunde verkligen ha blivit en av de stora teknikkatastroferna i Sverige. Nu blev det visserligen fruktansvärt dyrt, men Teleguide hann aldrig stoppa upp utvecklingen på det sätt som skulle kunna ha hänt. Beslutet om nedläggning kom i tid.

Det hela startade så sent som 1991. Svenska Televerket hade sett franska France Telecoms framgångar med Minitel och ville hänga på. Tillsammans med Esselte skapade man ett datornät för privatpersoner, baserat på dåvarande Videotex/Datavision. Alla skulle få en egen terminal, precis som i Frankrike.

Det hela gick mycket långt. En förserie placerades ut hos ett antal användare, media bearbetades med presskonferenser och pressmaterial och en första storvolymserie beställdes (av Lorentz om jag inte missminner mig).

1993 var allt klart för fullskalelansering och då tog man tack och lov sitt förnuft till fånga och lade ner hela eländet. Vart alla de beställda och levererade datortelefonerna skeppades har jag ingen aning om, men det spelar mindre roll. Det viktiga var att Teleguide inte fick chansen att torpedera Internet-introduktionen i Sverige. För det kunde mycket väl ha hänt.

Teleguide-historien visar hur fel stora statliga satsningar kan gå. I det här fallet fanns det till slut en ledning som vågade säga nej, men det är lätt att fortsätta hela vägen in i betongväggen. Idag är det väl bara en del spårsatsningar som tillåts gå så långt.

Men det är återigen en annan historia.

Comments are closed.