Lysande kommunikation

Optokommunikation mellan komponenter är något som har diskuterats i många år, men det har alltid fallit på att priset blir för högt, samtidigt som traditionell teknik har blivit tillräckligt mycket bättre.

För det räcker ju inte att vara bäst. Om någon annan är tillräckligt bra och dessutom billigare kommer han/hon alltid att vinna. I halvledarvärlden är det extra tydligt, med GaAs, BiCMOS, SiGe och alla andra teknologier som har förutspåtts världsdominans, men bara blivit starka i ett fåtal specialområden. Processteknikerna har alltid lyckats att förbättra CMOS-processerna precis så mycket att det, med en hel del innovativt konstruktionsarbete, gått att klara uppgiften. Kanske inte lika elegant och säkert mycket jobbigare för komponentkonstruktörerna, men helt klart billigare i massproduktion.

Men, ibland ser vi stora tekniksprång och då är orsaken för det mesta en kombination av att den traditionella tekniken kommit till vägs ände och att den nya faktiskt blivit billig nog. Och framför allt förstås att behoven blivit större än vad den gamla tekniken klarar. Altera tror att det är dags nu för optokommunikation mellan komponenter.

Jag diskuterade härom dagen det här med Bob Blake från Altera och han hade faktiskt en rad riktigt hyfsade argument. Ett av de viktigaste är väl att snabb kommunikation på kort håller på att bli både svårt och dyrt. Över 6 Gbit/s börjar det bli dags att lämna ”arbetshästen” FR4 och de mönsterkortsalternativ som fungerar kostar betydligt mer. Samtidigt har optotransceivrarna blivit bra mycket mindre och billigare. Det går att integrera dem i en komponentkapsel utan att göra komponenten direkt större.

Men det avgörande argumentet är nog ändå att datamängden växer så snabbt. Vi tog för några år sedan steget från parallella bussar till seriella och lyckades då höja kommunikationshastigheten per anslutning upp till ett par Gbit/s. Med de krav som finns i framför allt nya telekomsystem börjar det bli så många parallella seriekanaler att det hela ser ut som parallellbussar igen. Det är dags att dra upp farten ordentligt per kanal igen.

Här går det redan att pumpa ut 28 Gbit/s från kiselbrickan, men det är sannerligen inte lätt att konstruera system där många sådana signaler går hyggligt långa avstånd på och mellan kort. Och om inte alltför lång tid verkar vi komma upp i 100 Gbit/s och då blir det etter värre. Men med opto fungerar det.
Så, det kanske är dags nu. Speciellt med tanke på att Intel lägger såpass mycket krut på optokommunikation mellan komponenter. Och för alla oss teknikintresserade är det ju dessutom vansinnigt kul.

Det var ju däremot mindre kul att några tydligen irriterat sig på mitt förra inlägg. Och det är klart, inte är väl tanken att det här skall vara en politisk blogg.

Det var heller inte meningen. Men det är klart, mycket av det som jag inte klassar (eller vill klassa) som politik ses av andra som rå partipolitik.

Vi som var med på sextio- och sjuttiotalet minns att man (vi) på den tiden försökte att klassa allt som politik. Efter hand har många av oss insett att det inte var någon ”höjdare”. Det finns massor av ämnen som fungerar kanonbra som politiska slagträn, men där det vore otroligt bra om man kunde låta bli det. Pensionssystem, vård och skola är bra exempel på detta.

Det finns egentligen ingen större anledning att de ”normala” partierna skall behöva slåss i de här frågorna och vi ser också för det mesta att det går att göra stora övergripande överenskommelser. Men, när ett parti ligger i underläge är det alltför lätt att glömma vad man kommit överens om och falla ut i den populistiska retorik som är så kortsiktigt ”lönsam” (i valprognoser).

Så jag vill nog påstå att mina inlägg inte är tänkta att vara politiserande, utan snarare avpolitiserande. Grundtanken med privata företag och vinster klassas väl till exempel bara som politik väldigt långt ut på vänsterkanten. Däremot finns det massor att säga om dåliga skolor, dåliga vårdföretag och dåliga pensionsförvaltare. Men om vi låter det här hanteras som politiska frågor är risken stor att vi missar det viktiga och snöar in på diskussioner som sedan länge är (eller borde vara) överspelade.

Och förresten – Juholt ser kanske ut som en blandning mellan Stalin och Klabbarparn, men likheten mellan Reinfeldt och Alfons Åberg är väl nästan ännu större.

Comments are closed.