Symbian förlorade för femton år sedan

Det är sannerligen inte lätt att kasta det gamla överbord och ge sig in i en ny verklighet. Det har vi den senaste veckan sett hos Nokia, det har vi sett hos Socialdemokraterna och det har vi förstås sett i Egypten och angränsande länder.

Det är frestande att koppla samman alla de här händelserna och det finns faktiskt en del beröringspunkter, men det kanske är säkrast att hålla sig till elektronikvärlden. Åtminstone till att börja med.

På Mobile World i Barcelona talades det naturligtvis en hel del om Nokias framtidsplaner. Det email som Nokiachefen Stephen Elop så lägligt lyckades ”bli av med” höjde intresset till kokpunkten och avtalet mellan Nokia och Microsoft var utan tvekan intressant nog. Avtalet fick till och med ett par positiva kommentarer, även om den absoluta majoriteten av kommentatorer sågade det. Ja, åtminstone för Nokias del.

Nu hade jag inte tänkt att upprepa mig själv alltför mycket, så jag tänkte i stället göra en liten historisk tillbakablick över handdatorer och ekosystem för handdatorer och smarta mobiltelefoner. Och den är tyvärr inte särskilt positiv för Symbian.

För det var ju med handdatorn alltsammans började.

Mobiltelefontillverkarna insåg att telefonerna kunde och borde göras mera datorlika och de började se sig om efter ett gemensamt spår. Idag verkar det väldigt märkligt att alla telefontillverkarna kunde gå in i ett gemensamt samarbete, men på den tiden var det faktiskt möjligt. Att släppa in Microsoft eller Apple var förstås inte ett alternativ (de var ju det stora hotet), utan i stället tittade man på den gryende handdatormarknaden. Och där fanns engelska Psion.

Redan på åttiotalet hade Psion lanserat sin första handdator och deras Organiser II gav intryck av att bli en ”hit”. Jag har faktiskt ett exemplar av den framför mig (manualen trycktes 1989) och idag är det oerhört svårt att förstå hur någon någonsin kunde tro att den skulle lyckas. Det gjorde den inte heller. Jag använde till exempel aldrig mitt exemplar.

Alla de stora mobiltelefontillverkarna lyckades övertyga varandra om att Psions Organiser var rätt utgångspunkt för samarbetsprojektet Symbian. Psion fick i uppdrag att ta fram det nya systemet och telefontillverkarna öste in pengar. Det höll man sedan på med i många år.

Apple fick lite fart på handdatormarknaden med Newton, men inte förrän US Robotics 1996 lanserade sin PalmPilot hände något på allvar. PalmPilot avslöjade ganska omedelbart hur patetisk Psions Organiser egentligen varit och redan då borde kanske Symbian-trusten kunnat dra en del slutsatser. Men det gjorde man inte. Däremot stoppade de olika telefontillverkarna in de grundläggande PalmPilot-funktionerna i sina standardtelefoner och lyckades med tiden att sänka PalmPilot.

PalmPilot var alltså den första verkligt lyckade handdatorn. Jag använder faktiskt fortfarande dagligen min PalmVx, som bland annat innehåller femton års agenda (skiftet mellan modeller har gått förbluffande enkelt). Däremot blev det svårt för Palm Inc (som företaget hette från 2000) att övertyga användarna att gå över till de nya handdatorerna och det nya operativsystemet WebOS. De lyckades inte heller bli en tillräckligt stor spelare på mobiltelefonmarknaden.

De stora mobiltelefontillverkarna fortsatte att kasta in pengar i Symbian, samtidigt som Microsoft satsade hårt på att komma in med sitt operativsystem. Men inget av de här två blev väl egentligen tillräckligt lättanvänt eller tillräckligt bra.  I praktiken var det operativsystem som Enea OSE som sålde i jättevolym, men det gick ju inte att vidareutveckla OSE till att bli ett operativsystem för ”riktiga” smarta telefoner. Där låg Symbian som ett effektivt politiskt hinder, samtidigt som Symbian-utveckling blivit alltför tungrodd.

Det var i det här läget som Apple såg sin chans. De (Steven Jobs) insåg vilka möjligheter som fanns för den som kunde ta fram ett verkligt välfungerande operativsystem och ekosystem. Samma sak såg man på Google. Här fanns ett magnifikt tillfälle att komma in på en snabbt växande marknad, där de befintliga spelarna ”skjutit sig i foten”.

Efter hand insåg de flesta mobiltelefontillverkarna att Symbian inte var på väg dit de ville. En efter en hoppade av och för tre år sedan tvingades Nokia att ta över hela Symbian. I det läget var det väl ganska klart vartåt det lutade.

Var står vi då idag?

* Apple har ett guldläge. De tog chansen och förvaltade den på rätt sätt. Det talas nu om mellanpris-iPhone och det kan bli ännu en kassako. Men världen låter sällan en spelare dominera helt. Dessutom släpper Apples affärsmodell inte in de befintliga telefontillverkarna. Och den nuvarande affärsmodellen är alldeles för lönsam för att Apple skall släppa den.

* Android har nått kritisk massa och väl det. Affärsmodellen släpper in alla telefontillverkare (även om Nokia tror sig vara för dominerande för att hänga på).

* Symbian är fortfarande störst, sett till antal telefoner på marknaden. Men det spelar ingen roll längre.

* Microsoft börjar i princip om från början igen med sitt nya operativsystem. Problemet är att man inte har en stor kundbas att luta sig tillbaka på. Om Nokia och Samsung satsar hårt nog kan det gå bra, men som sagt, det är inte lätt att börja om från början.

Sedan skall man inte glömma Blackberry (RIM). De har en stor grupp trogna användare. Och WebOS kan få ett nytt liv nu när Hewlett Packard köpt Palm och satsar på WebOS i en egen serie handdatorer. Också här finns en hyggligt stor grupp med gamla (och nöjda) användare.

Det blir svårare för de helt nya, som MeeGo (Intel och Nokia). Där måste man starta från grunden och det är inte lika lätt längre (speciellt efter den senaste sprickan mellan Intel och Nokia, då Intels vd Paul Otellini skällde ut Nokia). Nu finns ju väl fungerande telefoner och handdatorer på marknaden.

För det är en stor skillnad i att dra igång något nytt idag jämfört med att göra det för några år sedan. Då fanns ett ”konstgjort” marknadsfönster på grund av att de befintliga tillverkarna inte tagit fram tillräckligt bra produkter. Det fönstret är inte alls lika stort idag.

Och för att återknyta till inledningen: Det är inte lätt för en organisation att förändras. I dagens exemplar av Svenska Dagbladet refererar man till ett tal som Tommy Möller, professor i statsvetenskap, höll i förra veckan. Tommy Möller utgick i sin tur från en jätteenkät till alla riksdagsvalets kandidater (2 830 personer). Där framgår att 99 procent av de Socialdemokratiska kandidaterna ville ha höjd fastighetsskatt, 97 procent ville ta bort RUT-avdragen, 92 procent vill ha återinförd förmögenhetsskatt, 89 procent tycker illa om sänkta skatter på arbete och 100 procent vill ha höjda skatter för höginkomsttagare. Det här rimmar fantastiskt dåligt med åsikterna hos väljarna och ger en indikation på hur svårt det kommer att bli att enas om en ny inriktning. Alternativt ger det en indikation på hur lätt det kan bli att enas om en inriktning som i första hand applåderas av Lars Ohly.

Inga jämförelser i övrigt.

Och till slut lite länkar till några av mina tidigare kommentarer om Symbian, Android och Nokia. Den äldsta är från juni 2008.

Det borde varit Apple i stället, 11 februari 2011
Vad var det jag sa, 10 februari 2011
Nu leder Android, 3 februari 2011
Nokia dyker, 17 juni 2010
Android och världskapitalismen, 18 februari 2010
Nokia och Intel, 25 juni 2009
Rädda för Android?, 11 juni 2009
Mene Tekel, 25 juni 2008

One Response to “Symbian förlorade för femton år sedan”

  1. Psion Organiser har ju inget som helst att förskaffa med Symbian. Helt olika OS.

    Symbian v1 skrevs från scratch för Psion Series 5.

    Tekniskt är Symbian både yngre och överlägsen konkurrenterna. Nokia har instället spårat fel i innovationsarbetet (på tok för mycket byråkrati) samt att de aldrig lyckats förstå marknaden och attraktiva affärsmodeller.