Midvinternattens köld

Det har knappt hunnit bli december ännu och termometern kryper redan mot minus tjugo grader. Det är dags att gnälla.

Okej – egentligen är det fantastiskt vackert ute, med gnistrande vit snö och fantastisk sikt, men jag skulle gärna ha väntat åtminstone en månad till på värsta midvintern. Nu står alla sommarprylar kvar utomhus och det enda positiva är att man inte ser eländet för all snön.

Men, jag verkar i alla fall inte vara ensam om att ha problem. Banverket bytte i våras namn till Trafikverket (och slogs samman med Vägverket), men snöproblemen blev inte mindre för det. Tågen står stilla både här och där och politikerna tävlar om vem som kan misskreditera motståndaren bäst och effektivast. Någon måste ta ansvaret för att underhållet inte skötts.

Det enklaste skulle väl vara att slänga in gedigna värmeslingor både på räls och elledningar, men ur miljösynpunkt skulle det förstås inte vara någon större hit. Tåget måste alltid framstå som det energieffektivaste och ”grönaste” alternativet, och ganska ofta är det också på det sättet.

Men, långt ifrån alltid. Om vi till exempel jämför mellan att åka buss eller tåg, blir bussalternativet oftast det mest energisnåla. Detta trots att rälsen ”redan finns där” och oberoende av om det handlar om långa eller korta sträckor. Om vi är ute efter energieffektivitet är det över huvud taget ganska hopplöst att slå bussen med något annat trampcykel.

Det här framgick redan av en rapport som VTI gjorde på nittiotalet åt Naturskyddsföreningen. Så vitt jag kan se finns det ännu ingen bättre rapport, så jag brukar utgår från den när jag vill gnälla, och det känner jag för idag. Rapporten lär dessutom knappast missgynna tåget, med tanke på att det är bilar och bussar som utvecklats mest ur energisynpunkt de senaste åren.

Bussar är alltså väldigt praktiska ur nästan alla synvinklar. I Stockholmsförorten Nacka där jag bor är bussen dessutom det enda alternativet, eftersom vi inte har någon järnvägsräls. Det gör att vi får stifta bekantskap med två av de dummaste och onödigaste kollektivtransportsproblemen som finns. Det första är att bussarna fastnar i biltrafiken, eftersom politikerna inte sett till att bygga bussfiler (trots att det är otroligt mycket billigare än att bygga järnväg). Det andra är att bussarna fastnar i snön, eftersom något slughuvud kommit på att reglerna inte kräver vinterdäck.

Så, nästa gång du sitter fast i en buss – tänk inte bara på hur fint det skulle ha varit om någon byggt en järnväg. Tänk i stället på hur bra det varit om inte någon klantskalle varit ”penny wise and pound foolish”, som det brukar kallas i Storbritannien. Med andra ord slösat bort stora pengar genom att vara sparsam på småslantarna. För om man sköter det på rätt sätt finns det inte mycket i kollektivtrafikväg som är så snabbt, så flexibelt och så billigt som buss.

Bilen är förresten inte så pjåkig den heller, speciellt inte på längre sträckor. Men det har jag haft uppe tidigare.

Nu är det i alla fall så kallt att man nästan tycker sig höra vargarna yla i skogen. Och snart kanske vi kan få ”glädjen” att göra det på riktigt också i Stockholmstrakten. Det talas om att importera ett tjugotal vargar från Ryssland eller möjligen från Norge/Finland. Allt för att hålla en lagom stor frisk och sund vargstam i Mellansverige.

Och det låter väl trevligt. En kontrollerad vargstam kan väl aldrig ställa till några bekymmer?

Fast, fan trot förstås. När ett antal vildsvin ”rymde” från sina hägn i Sydsverige (den gången var det nog jägarna som öppnade grindarna) var det ingen som i sin vildaste fantasi kunde tro att de skulle kunna sprida sig på det sätt som skedde. Vi har ett litet ställe i norra Blekinge och utvecklingen de senaste åren har varit helt sanslös. Vildsvinen bökar upp marken överallt.

Nu har vi i alla fall gott om vildsvin i både Syd- och Mellansverige, så det är inte längre någon som talar om ”kontrollerad vildsvinsstam”. Men det kanske blir bättre kontroll över vildsvinen den dag när vi har en ordentlig vargstam över hela Sverige (utom i Norrland förstås– där håller samerna emot). Om det nu var det vi ville.

Problemet är att vi inte alls har så bra kontroll över markerna som vi gärna vill tro. Till och med i den omedelbara närheten av de stora städerna finns gott om vildmark där ingen människa normalt sett uppehåller sig. På landsbygden är det etter värre. Många av de områden på Tjörn där jag brukade springa runt som barn är till exempel idag nästan helt omöjliga att ta sig fram genom. Men de passar säkert bra för varg.

Sådär, nu var det nästan färdiggnällt för den här gången. Bara ett par fnysningar om kärnkraftverk som inte fungerar och usla incitament för kraftindustrin att lägga manken till (resultatet av Barsebäck-nedläggningen), så får det vara bra. Nu skall jag ta en tur på några dagar till betydligt varmare trakter, så nästa gång är jag säkert glad och positiv till allt.

Comments are closed.