Processorval och riksdagsval

Fyra miljarder ARM-processorer per år mot 400 miljoner x86-processorer. Så ser verkligheten ut idag och det är en viktig bakgrund till Intels försök att ta sig in på mobiltelefonmarknaden.

Det är alltså ingen lätt uppgift Intel står inför. I mer än tio år har i stort sett alla mobiltelefontillverkare standardiserat på ARM-arkitekturen. Operativsystem, ”middleware” och applikationsprogram är alla optimerade för ARM och det finns gott om billiga superintegrerade systemkretsar med integrerade ARM-processorer. Hela infrastrukturen har ”satt sig”, med en fungerande uppdelning mellan komponenttillverkare, mjukvarutillverkare och telefontillverkare.

Intels stora konkurrensfördelar är kompatibiliteten med PC-datorer och den finansiella styrkan. Kompatibiliteten är naturligtvis viktig när mobiltelefoner och datorer glider samman. Men man skall inte glömma att kompatibiliteten är  tveeggad. På mobiltelefonsidan är det ARM som dominerar och det finns klara trender mot att ”cloud computing” och operativsystem som Android samverkar. Det gör att trender från mobiltelevärlden sakta glider in i den mera konventionella PC-världen. Ännu har vi inte sett ARM/Android-baserade PC-datorer nå någon framgång, men vi har heller inte sett Intel lyckas speciellt bra när det gäller datorlika telefoner. Samarbetet med Nokia och MeeGo-operativsystemet behöver bli en framgång för Intel och här kommer vi att få se det verkliga kriget mellan Apple, ARM/Android och x86/MeeGo. Vi kanske inte skall glömma Symbian heller.

Vi skall heller inte glömma att ARM-arkitekturen vidareutvecklas i samma fart som x86. ARMs nya Cortex-15-processor blir till exempel en hård konkurrent långt upp i prestandanivåerna. Här talar vi om en mycket kraftfull arkitektur med upp till fyra processorkärnor och 2,5 GHz klockfrekvens vid 28 nm. Och här satsar nu ARM på att ta sig in i datacentralerna.

I det kommande numret av Elektronik i Norden har David Manners en ordentlig analys av det här. Han tittar också på försöken att begränsa konkurrensen och FTCs (Federal Trade Commission) agerande för att stoppa det.
Frän en kamp till en annan. Årets riksdagsval blev en rysare och ännu är allt inte färdigräknat. Mandatfördelningen står i en del fall och väger med enstaka röster och vi riskerar att få ett otal omräkningar. Hur det går till slut lär nog ingen missa.

Men nu när valet är över kan det kanske vara OK att kommentera en del av egendomligheterna i de senaste månadernas politiska debatt. Och en av de märkligaste är nog ändå den nya synen på skatter som har luftats från en del håll. Jag har lite svårt att acceptera idén om att alla tillgångar på något sätt tillhör staten (eller ”samhället” – det låter bättre). Tillgångarna fördelas sedan tillbaka till medborgarna av välvilliga politiker.

Det här kanske låter extremt hårddraget, men inte sedan sjuttiotalet har vi hört sådana tongångar på ett så rättframt sätt. I slutdebatten inför valet var till exempel Lars Ohly väldigt nära resonemanget när han talade om att förslösa ”våra gemensamma tillgångar” och han fick inget mothugg från sina rödgröna vänner.

Men, att inte höja skattekvoten ytterligare för de som tjänar mera kan faktiskt inte klassas som att stjäla pengar från lågavlönade och skänka dem till höginkomsttagare. Inte ens en allmän skattesänkning kan klassas som att ta från de lågavlönade och ge till de rika. Retoriken är kraftfull, men ytterligt tvivelaktig. Naturligtvis har olika partier olika idéer om skattetryck och progressivitet, men grundprincipen måste ändå vara att hela inkomsten tillhör individen. Sedan dras skatten därifrån. Om man vänder resonemanget hamnar man i bästa fall i en ganska obehaglig populism och i sämsta fall i ett obehagligt samhälle.

Nu är jag inte ute efter att blanda mig in i partipolitik (den här gången heller). Jag har inte varit politiskt organiserad sedan tonåren (den gången i SSU). Då kunde man faktiskt tala högt om att ”äganderätt är stöld” och andra dumheter. Men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och intresset för planekonomi har försvunnit.

En snabb återblick: På åttiotalet hade den superprogressiva inkomstskatten hunnit bli extremt skadlig. Kulmen kom med Pomperipossadebatten, när Astrid Lindgren skrev sagan om sin drygt hundraprocentiga marginalskatt (Pomperipossa i Monismanien). Gunnar Sträng blev urförbannad, men tvingades till slut erkänna att siffrorna stämde och att skattesystemet gått överstyr. Resultatet blev den stora partiöverskridande skattereformen 1990/91, där det mesta av progressiviteten slopades och vi fick två fasta steg: kommunalskatt och kommunalskatt plus statlig skatt. Reformen utarbetades av Kjell-Olof Fält och den var otroligt nödvändig, det var alla från Socialdemokrater till Moderater överens om.

Sedan dess har de flesta, inklusive Socialdemokraterna, verkat vara överens om att för höga och för progressiva inkomstskatter är av ondo. Den ”temporära” värnskatten var ett avsteg från principerna, men grundtankarna sträcker sig ändå över de flesta partigränserna. Egentligen är det bara Vänsterpartiet som hela tiden stått vid sidan av.

Så det har känts lite märkligt att i år höra en retorik, där så mycket låtit som ekon från sjuttiotalet. Många har rimligen använt argument som de inte själva trott på. Det kanske är priset för att hålla samman en rödgrön koalition och hitta tillräckligt ”skarpa” motsättningar. Men frågan är om inte det priset blev för högt, åtminstone för Socialdemokraterna.

Sedan får man väl som vanligt konstatera att det är skillnad mellan vad man säger före ett val och efter ett val och det gäller inte minst synen på ett samarbete med Sverigedemokraterna. De rödgröna har före valet talat mycket och ofta om att aldrig på något sätt göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Det måste rimligen tolkas som att man inte accepterar majoritetsbeslut där man måste luta sig mot Sverigedemokraterna. Det skulle i sin tur innebära att det parlamentariska läget är fullständigt solklart, med en stark alliansregering.

Men på valnatten började man slira i definitionerna och så här efter valet är det mesta annorlunda. Idag sägs det att ”man inte kan hjälpa om Sverigedemokraterna röstar likadant som de rödgröna”. Man kan tydligen tänka sig att fälla alliansfrågor med stöd av Sverigedemokraterna och Sverigedemokraterna får då precis den vågmästarroll som de enligt valretoriken inte skulle få.

Demokratiskt sett är det här kanske bra. Att ”kvitta ut” Sverigedemokraterna (det skulle räcka med mellan en och tre nedlagda röster i kritiska omröstningar, beroende på vad slutresultatet blir) kan möjligen tolkas som odemokratiskt. Men skillnaden mellan valretorik och verklighet är lite magstark.

Vad det här innebär i praktiken får vi väl se. Sverige har styrts av massor av minoritetsregeringar, för det mesta socialdemokratiska. Socialdemokraterna har faktiskt bara haft egen majoritet i två val: 1940 och 1968. 1968 var jag själv aktiv i SSU och jag kommer mycket väl ihåg hur lyckliga vi var på valnatten. Tyvärr varade lyckan bara i två år, eftersom valperioderna i den nya enkammarriksdagen lades om från fyra till tre år och den första perioden råkade bli bara två år. Så kan det gå.

Annars har alla socialdemokratiska regeringar efter 1957 (och de flesta innan dess) varit minoritetsregeringar. De har kunnat lita på att Vänsterpartiet (Kommunistpartiet) inte varit beredda att fälla regeringen, något som både CH Hermansson och Lars Werner fick ta emot mycket kritik för från sin vänsterfalang. Socialdemokraterna har därför kunnat driva en egen politik i minoritetsställning utan att ta hänsyn till någon annan (SKP/VPK/V). Ofta har ändå enskilda frågor haft ett bredare stöd.

Lustigt nog är årets valresultat för allianspartierna bättre än de kombinerade S+V-resultaten som legat till grund för flera av de senaste årens Socialdemokratiska minoritetsregeringar. Efter 1970 är det bara vid tre tillfällen (1982, 1985 och 1994) som kombinationen S+V kommit över årets alliansresultat. Vid fyra tillfällen (1973, 1988, 1998 och 2002) bildade man minoritetsregering baserat på ett gemensamt S+V-resultat från 48,3 till 49,1 procent. Det här beror bland annat på en del egenheter i beräkningssystemet. En koalition mellan de rödgröna och Sverigedemokraterna skulle faktiskt enligt valnattsprognosen bara ha 0,1 procents övervikt över alliansen, 99,4 procent mot 99,3. I verkligheten kan fortfarande alliansen bli större än de rödgröna plus Sverigedemokraterna och ändå tvingas bilda minoritetsregering.

Nåja, hur som helst är det mandatfördelningen som gäller och Sverigedemokraterna kan inte förväntas vara lika lydiga som Vänsterpartiet. Men det krävs en ganska avancerad retorik av Socialdemokraterna för att försvara att man fäller en alliansregering med hjälp av Sverigedemokraterna.

Comments are closed.