Android och världskapitalismen

Nokia och Intel låter sina Linux-baserade operativsystem växa samman, samtidigt som Google fortsätter att kapa åt sig bitar från operatörer och mobiltelefontillverkare. 2010 ser ut att bli det år då många av de viktiga förändringarna sker.

Som vanligt är det naturligtvis mycket lättare att beskriva mekanismerna i efterhand. Om ett par år kommer alla bedömare att kunna förklara varför det som hände och varför det var så lätt att inse vad som skulle hända. Men så här mitt uppe i alltsammans är det betydligt svårare och de flesta kommer som vanligt att ha fel. Jag också. Men det finns en hel del intressant som händer just nu och en del av det är kanske till och med avgörande. Så det kanske är värt att sticka ut hakan ett litet stycke. Ibland blir det ju rätt.

Operativsystemskriget bland mobiltelefontillverkarna är minst sagt intressant. Nokia har valt att ställa sig vid sidan av Android och det är fullt förståeligt. Nokia är knappast intresserade av att stärka Google. Men samtidigt gäller det för Nokia att vara konkurrenskraftiga mot Android i ett lägge där billiga smarta mobiltelefoner kan få en ordentlig skjuts framåt på marknaden. Frågan är om de Symbian-baserade telefonerna är tillräckligt ”sexiga” i det läget. Nokias satsning på den egna Linux-varianten Maemo stärks kanske på sikt av konvergensen med Moblin till det nya MeeGo. Men om användarna väljer att vänta på MeeGo och lågpris-smartphonemarknaden lyfter redan i år kan Nokia hamna lite problematiskt till.

ST-Ericssons lågpriskomponenter för Android (och Linux) var den stora nyheten förra veckan. Men det var långt ifrån den enda Android-baserade nyheten. Vi såg till exempel Green Hills lansera en ”multivisor”, en utomordentligt säker flerkärnig hypervisor baserad på operativsystemet Integrity. Ovanpå multivisorn körde Green Hills Android och skapade på det sättet basen för en extremt säker telefon med standardoperativsystem.

Det här är bara ett exempel på vad som är möjligt att göra med Android. I normala fall ligger Android ovanpå en Linux-implementering, men det finns inget som säger att det måste vara på det viset. Android kan lika gärna läggas ovanpå ett realtidsoperativsystem, som Enea OSE, eller ett realtidsoperativsystem/hypervisor som Integrity från Green Hills eller motsvarande från OK Labs.

Det är lätt att grotta ner sig i teknik, men Androids stora fördel ligger ändå inte i tekniken. Det viktigaste är att tjänsterna från Google faktiskt fungerar och är testade under lång tid. Google har redan från början den affärsmodell som de flesta av de andra strävar efter att uppnå eller åtminstone närma sig. Det här är oerhört värdefullt och det krävs nästan att Google gör något riktigt klantigt för att misslyckas. Och hittills har de inte valt den vägen.

Antag alltså att vi framåt sommaren får se ett antal (asiatiska) tillverkare sälja hyggliga Android-baserade smarta mobiltelefoner för mellan en och två tusenlappar. De är säkert inte i toppklass, men om de är bra nog och har tillgång till alla Google-tjänsterna blir de svåra att konkurrera med. Och risken finns att man då sätter en ”good enough”-standard för ett bra tag framåt. Då Android bli en riktigt stor spelare och Nokia kan tvingas med i Android-lägret.

Så här behöver det naturligtvis inte alls bli. Man skall inte glömma att stora mobiltelefontillverkare som Nokia har stora fördelar när det till exempel gäller att integrera videokameror och GPS-enheter och hålla ner energiförbrukningen. Men man skall heller inte glömma att ”delamineringen”, alltså uppdelningen i t ex generella plattformstillverkare, operativsystemstillverkare, ”middleware”-tillverkare och rena mobiltelefontillverkare, hela tiden gör det lättare för företag som Google. Det gör det i och för lättare också för företag som Apple.

Nej, jag vill helst inte satsa några större summor på vilken väg utvecklingen tar de närmaste åren, men det skulle förvåna mig om Android misslyckas. Och i det läget skulle jag bli förvånad om inte Nokia lanserade ett antal Android-telefoner. Nokia ser naturligtvis helst att de lyckas med Symbian och MeeGo, men det viktigaste är ändå att lyckas.

Och nu till något helt annat. Jag läser med visst nöje kulturdebatten i Svenska Dagbladet om den borgerliga kulturen kontra den gängse mera vänsterinriktade (normen sedan sjuttiotalet). Det är på många sätt en intressant debatt, men också till stor del ett fullständigt meningslöst eko av sjuttiotalets dumheter.

Väldigt mycket kan spåras tillbaka till sextio- och sjuttiotalets försök att politisera allting. ”Sport är politik”, ”Kultur är politik”, ”Religion är politik” – den enklaste sammanfattningen var på den tiden att ”Allt är politik”.

På sjuttiotalet ledde det här till ändlösa debatter om ”påvens skägg”. De handlade alltså om teknikaliteter inom marxistisk politik och avhandlade ekonomi och kultur på sätt som senare visade sig vara fullständigt meningslösa (jodå, jag har suttit med i min beskärda del). På något egendomligt sätt hade marxismen, om än i urvattnad form, lyckats att få tolkningsföreträde till och med bland många på den borgerliga sidan.

Nåväl, till slut förstod väl de flesta av oss att marknadsekonomi varken är en djävulsk konspiration (Naomi Klein) eller ens ett politiskt system, utan i grunden bara det sätt ekonomi fungerar. Planekonomi, kan man lite elakt säga, är det sätt ekonomi inte fungerar. Den här förståelsen har kanske gjort de politiska debatterna lite mindre spektakulära, men samtidigt betydligt mera meningsfulla.

Avkopplingen mellan religion och politik har väl tyvärr inte lyckats så bra som man skulle önska, även om kyrkan skilts från staten. Men de flesta verkar i alla fall tro på den sekulära staten och religionen som en privatsak för utövarna. Hur det hänger ihop med politiska kyrkoval är förstås svårt att förstå, men det är ju inte heller så många som bryr sig. Och på sportsidorna försvann väl de värsta politiska fånerierna för en hel del år sedan. Sörjda och saknade av ett ytterligt fåtal.

Och vart vill jag komma med det här och ännu svårare – vad har det med elektronik att göra?

Jo, min (och många andras) tes är att politik faktiskt inte är så stort och brett som somliga vill få oss att tro. Det betyder inte på något sätt att politik är oviktigt. Tvärtom är det snarare så att de viktigaste delarna riskerar att döljas bakom dumheter om planekonomi och figurativ konst. Men om Göran Hägglund föredrar figurativ konst framför nonfigurativ konst är det faktiskt hans pryl och inte ett utslag av borgerlig kultur. Pensionssystem, socialförsäkring och sjukvård har någonstans i början en politisk koppling, men väldigt mycket mindre än vad en del politiker vill få oss att tro, speciellt när vi kommer till den dagliga hanteringen.

Elektronik hade faktiskt i början en viss koppling till politik, men det handlade mest bara om finansiering (via amerikanska försvarspengar). Fortfarande kastas det in en del ganska stora köttben från militärerna, men i det stora hela kan man nog ändå säga att elektronikindustrin har väldigt lite med politik att göra. Det är ett område där den globala marknadsekonomin (den råa världskapitalismen skulle kanske några säga) fått råda på egen hand och där de ständiga effektivitetsförbättringarna visar att det hela fungerat förbluffande bra. Vem hade väl kunnat tro att avancerade datorer och avancerade mobiltelefoner skulle bli tillgängliga för U-ländernas invånare. Och det helt utan politisk välvilja eller bidrag från I-länderna.

Nej, nu får det vara slut för den här gången. Jag tänker inte ens blanda in den globala uppvärmningen, trots att ännu ett snöväder är på gång in och vi dessutom har fått en riktigt intressant diskussion om hur FN-forskarna egentligen hanterar sina siffror. Men mer om det en annan gång.

Comments are closed.