Ericsson och SAAB

Ericsson lägger ner en fabrik och ingen är egentligen varken särskilt
förvånad eller upprörd. I elektronikbranschen är vi vana vid att den
som inte effektiviserar maximalt går under. Och ingen vill se Ericsson
gå under.
Det här skiljer sig ganska dramatiskt från spelet runt Saab. Där blir
det krigsrubriker, krav på statligt övertagande och en mängd populistiska
uttalanden. Mediadrevet är mycket större än vad det var för några
år sedan när hela Ericsson höll på att gå i kvav. Och då är ärligt talat
Saab en droppe i havet jämfört med Ericsson.
Ericsson mår idag mycket bra, men det hindrar inte att det finns
problem i elektronikindustrin. Elektronikföretagen är fantastiskt duktiga
på att effektivisera och utveckla, men alldeles för dåliga på att ta
betalt. Elektronikbranschen blöder.
Det här var ett av de många sidospår som vi kom in på härom dagen,
när jag pratade med elektronikveteranen Lee Ritchey från Speeding
Edge. Han har varit inblandad i det mesta, bland annat utvecklingen
av infrastruktur till Internet, och han är bekymrad. Vi kan idag
konstruera billiga kretsar och kort med hastigheter på 20 Gbit/s, men
företagen stryper sig själva i kampen om att sänka priset mest.
Om vi tittar på några av de viktigaste elektronikområdena, till exempel
TV-apparater, datorer, mobiltelefoner, nätverksutrustningar
och kameror, är den genomgående trenden att priserna sänks mycket
snabbt. Teknikutvecklingen är otrolig, men hela vinsten av teknikutvecklingen
används till att sänka priserna. För konsumenterna är det
naturligtvis trevligt att kunna köpa en platt-TV för ett par tusenlappar
och en router för ett par hundralappar, men företagen mår inte bra.
Den viktigaste orsaken till alltsammans är förstås Moores Lag, en
empirisk iakttagelse av Gordon Moore som har upphöjts till lag och
driver både teknikutveckling och prisutveckling. Alla är övertygade
om att utvecklingen måste gå åt det här hållet och alla stryper sig själva
för att inte hamna i bakvatten.
Idag är det svårt att hitta ett område inom elektronikbranschen där
man kan räkna med att tjäna hyggligt mycket pengar. Detta trots att
utvecklingen inom elektronikområdet är så fantastiskt mycket snabbare
än överallt annars och att elektronik ingår som en kritisk del i nästan
allt. Alla har vant sig vid att de mest avancerade apparaterna eller delsystemen
(alltså elektroniken) också är de i särklass billigaste. Detta trots
att utvecklingskostnaderna är gigantiska. Det är inte riktigt sunt.
Risken med den här utvecklingen är förstås att det blir svårt att attrahera
riskkapital till nya företag och svårt att attrahera studenter till
utbildningarna. Det här ser vi redan. Riskkapitalisterna satsar hellre på
något enklare, med större vinstmarginaler och de bästa studenterna
väljer hellre en ekonomi- eller juridikutbildning, där man kan tjäna
mer pengar utan att behöva lägga ner lika mycket arbete.
Med det här vill jag förstås inte säga att elektronikindustrin borde
sluta att innovera och effektivisera. Men vi måste hitta ett sätt att också
få betalt för insatserna.
ingen miljörevolution
Nästa tema för senaste veckan är naturligtvis klimatmötet i Köpenhamn.
Jag läste förra veckan ett inlägg i DN, skrivet av energiforskaren
Kjell Aleklett vid Uppsala Universitet. Han påpekade där att förutsättningarna
för de mest undergångsbetonade (och vanligaste) klimatmodellerna
är fullständigt orimliga. De skulle kräva att världen ökade sin
kolproduktion med sådär 600 procent fram till år 2100 och det är en
omöjlighet.
I stället kommer vi redan på ganska kort sikt att få se en energibrist
och ökade energipriser. Den rimliga slutsatsen av det är att det blir
lönsamt att satsa på nya (och renare) energikällor och framför allt på
energieffektivisering. Och som vanligt kommer marknadsekonomin
(inklusive energiskatter) att visa sig vara mycket effektivare än mellanstatliga
regler.
För tekniskt sett är det ju inte så fantastiskt svårt varken att producera
energi på ett miljövänligt sätt eller att effektivisera användningen.
Vi behöver inte krossa befintliga strukturer och börja om från början.
Det finns gigantiska förbättringsmöjligheter i de system som redan
finns. Men det förutsätter att vi fortsätter att vara rika, produktiva och
teknikinriktade.
Här har elektroniken en huvudroll. Avancerade elektroniska styrsystem
går att tillverka så billigt att man kan optimera på ett sätt som
tidigare var otänkbart. Det gäller bilar, uppvärmningssystem, belysningssystem
och mycket annat. Vi har långt kvar när det till exempel
gäller bilar, värmepumpar, elnät eller för den delen datorer.
Så tro inte på slagorden om att vi måste sänka vår levnadsstandard
för att hjälpa omvärlden. Vi måste effektivisera och utveckla ny teknik
för att hjälpa världen. Samtidigt blir vi själva rikare och det är faktiskt
varken omoraliskt eller fel.

Comments are closed.