Effektivisering

Ericsson lägger ner en fabrik och ingen är egentligen varken särskilt förvånad eller upprörd. I elektronikbranschen är vi vana vid att den som inte effektiviserar maximalt går under. Och ingen vill se Ericsson gå under.
Det här skiljer sig ganska dramatiskt från spelet runt Saab. Där blir det krigsrubriker, krav på statligt övertagande och massor av populistiska uttalanden. Mediadrevet är mycket större än vad det var för några år sedan när hela Ericsson höll på att gå i kvav. Och då är ärligt talat Saab en droppe i havet jämfört med Ericsson.
Ericsson mår idag mycket bra, men det hindrar inte att det finns stora problem i elektronikindustrin. Elektronikföretagen är fantastiskt duktiga på att effektivisera och utveckla, men alldeles för dåliga på att ta betalt. Elektronikbranschen blöder.
Det här var ett av de många sidospår som vi kom in på igår, när jag pratade med elektronikveteranen Lee Ritchey från Speeding Edge. Han har varit inblandad i det mesta, bland annat utvecklingen av infrastruktur till Internet, och han är bekymrad. Vi kan idag konstruera billiga kretsar och kort med hastigheter på 20 Gbit/s, men företagen stryper sig själva i kampen om att sänka priset mest.
Om vi tittar på några av de viktigaste elektronikområdena, till exempel TV-apparater, datorer, mobiltelefoner, nätverksutrustningar och kameror, är den genomgående trenden att priserna sänks dramatiskt. Teknikutvecklingen är otroligt snabb, men hela vinsten av teknikutvecklingen används till att sänka priserna. För konsumenterna är det naturligtvis trevligt att kunna köpa en platt-TV för ett par tusenlappar och en router för ett par hundralappar, men företagen mår inte bra.
Den viktigaste orsaken till alltsammans är förstås Moores Lag, en empirisk iakttagelse av Gordon Moore som har upphöjts till lag och driver både teknikutveckling och prisutveckling. Alla är övertygade om att utvecklingen måste gå åt det här hållet och alla stryper sig själva för att inte hamna i bakvatten.
Idag är det svårt att hitta ett område inom elektronikbranschen där man kan räkna med att tjäna hyggligt mycket pengar. Detta trots att utvecklingen inom elektronikområdet är så fantastiskt mycket snabbare än överallt annars och att elektronik ingår som en kritisk del i nästan allt. Alla har vant sig vid att de mest avancerade apparaterna eller delsystemen (alltså elektroniken) också är de i särklass billigaste. Detta trots att utvecklingskostnaderna är gigantiska. Det är inte riktigt sunt.
Risken med den här utvecklingen är förstås att det blir svårt att attrahera riskkapital till nya företag och svårt att attrahera studenter till utbildningarna. Det här ser vi redan. Riskkapitalisterna satsar hellre på något enklare, med större vinstmarginaler och de bästa studenterna väljer hellre en ekonomi- eller juridikutbildning, där man kan tjäna betydligt mer pengar utan att behöva lägga ner tillnärmelsevis så mycket arbete.
Med det här vill jag förstås inte säga att elektronikindustrin borde sluta innovera och effektivisera. Men vi måste hitta ett sätt att också få betalt för insatserna.

Ingen miljörevolution
Nästa tema för veckan är naturligtvis klimatmötet i Köpenhamn och det finns faktiskt en stark koppling mellan det jag sagt hittills och frågorna om miljö och miljöinsatser. Och väldigt lite av lösningarna handlar om miljöfundamentalism och raserande av dagens samhälle.
Jag läste härom dagen ett intressant inlägg i DN, skrivet av energiforskaren Kjell Aleklett vid Uppsala Universitet. Han påpekade där att förutsättningarna för de mest undergångsbetonade (och vanligaste) klimatmodellerna är fullständigt orimliga. De skulle kräva att världen ökade sin kolproduktion med sådär 600 procent fram till år 2100 och det är en omöjlighet.
I stället kommer vi redan på ganska kort sikt att få se en energibrist och ökade energipriser. Den rimliga slutsatsen av det är att det blir lönsamt att satsa på nya (och renare) energikällor och framför allt på energieffektivisering. Och som vanligt kommer marknadsekonomin (inklusive energiskatter) att visa sig vara mycket effektivare än mellanstatliga regler.
För tekniskt sett är det ju inte så fantastiskt svårt varken att producera energi på ett miljövänligt sätt eller att effektivisera användningen. Storskaliga projekt, som att täcka delar av Saharaöknen med solceller eller ta fram effektivare kärnkraftverk, blir fullt genomförbara när energipriset stiger och den tekniska utvecklingen kommit en bit till på vägen. Och om vi dessutom låter bli att kasta bort kylvattnet från våra kraftverk ökar energieffektiviteten ännu mer.
På samma sätt ser vi att fordonstillverkarna inte har några större problem med att effektivisera bilar, bussar och långtradare. Bilar som klarar sig med mindre än 0,3 l dieselolja per mil finns nu återigen att köpa och det var många år sedan VW visade sin bil som klarade sig på 1 dl per mil.
Samma sak gäller det mesta. Vi behöver inte krossa befintliga strukturer och börja om från början. Det finns gigantiska förbättringsmöjligheter i de system som redan finns. Men det förutsätter att vi fortsätter att vara rika, produktiva och teknikinriktade.
Och här har elektroniken en huvudroll. Avancerade elektroniska styrsystem går att tillverka så billigt att man kan optimera på ett sätt som tidigare var otänkbart.
Ta till exempel jordbruk, där man hittills haft stora läckage av näringsämnen ut i vattendrag. Jordbrukarna vill naturligtvis inte ha det så, konstgödsel kostar stora pengar och skall användas så effektivt som möjligt. Därför utvecklas nu mät- och styrutrustningar baserade på trådlös kommunikation som gör att varje enskild del av åkern bara får precis så mycket gödning som behövs. Resultatet blir att jordbrukarna tjänar pengar, matpriserna hålls nere och vi slipper näringsläckage.
Vi har bara sett början på det här. Billiga elektroniska styrsystem ger fantastiska möjligheter att optimera, vare sig det gäller bilar, uppvärmningssystem, belysningssystem eller något annat. Och det intressanta är att man alltid kan skruva åt kranen ett varv till. Vi har långt kvar när det till exempel gäller bilar, värmepumpar, elnät eller för den delen datorer.
Den stora drivkraften ligger som sagt mera i marknadsekonomin än i politiska åtgärder. Politiska åtgärder har en ovana att bli symboliska och alltför ofta kontraproduktiva. Ta till exempel den svenska etanolsatsningen, som drevs igenom trots att den var klart sämst ur effektivitetssynpunkt. Det visade sig vara ett stickspår och den hårda kampanjen mot dieselmotorer och för etanoldrift ledde till att svensk bilindustri hamnade på efterkälken.
Över huvud taget gäller det att räkna på de verkliga kostnaderna, de verkliga vinsterna och de möjliga effektivitetsförbättringarna. Förbättrade transporter är till exempel en viktig orsak till vår fenomenala välståndsökning.
Det gäller inte minst bilismen, som är en av de viktigaste orsakerna till produktivitets- och välståndsökningen. Det rimliga i det läget är förstås att effektivisera bilismen, inte att försöka avskaffa den.
De otroliga effektiviseringar som gjorts i jordbruket är en förutsättning för industrialismen. Att gå tillbaka till ”gamla hederliga” brukningsmetoder skulle innebära kraftigt minskad produktion, dyrare råvaror och ökade utsläpp. Det industriella jordbruket har dessutom stora möjligheter till fortsatta förbättringar.
Så tro inte på slagorden om att vi måste sänka vår levnadsstandard för att hjälpa omvärlden. Vi måste effektivisera och utveckla ny teknik för att hjälpa världen. Samtidigt blir vi själva rikare och det är faktiskt varken omoraliskt eller fel.

Comments are closed.