Flexibilitet och testproblem

Återanvändning av både mjukvara och hårdvara är bra. Och ännu bättre är det att kunna blanda moduler från olika tillverkare. Men har man verkligen tänkt på att det hela skall fungera också i verkligheten?
Igår ägnade jag dagen åt den andra årliga ICES-konferensen om embeddedsystem. Det var väl använd tid, med intressanta föredrag och en riktigt bra paneldiskussion.
En hel del handlade om modellbaserad konstruktion, återanvändning och bilelektronik. Tillsammans stavas det Autosar och tanken är att Autosar-standarden skall lösa alla problem för bilelektronikindustrin. Flexibilitet och interoperabilitet skall göra det lättare för alla.
Eller kanske inte. Det finns en del som ser snabbt ökande problem också. Det är inte lätt att blanda mjukvara och hårdvara från olika tillverkare och det blir inte nödvändigtvis lättare för att man lägger till stora överbyggnader. Framför allt blir test och verifiering allt svårare. Ökad flexibilitet är inte något som testavdelningar nödvändigtvis uppskattar.
Det här är ett grundläggande problem vid all systemutveckling, oberoende av om det handlar om datorer, bilar eller telefonstationer. Alla vill ha allting och det gör att man vill skapa maximalt flexibla system. Det leder i sin tur till att marknadsfolket trycker på för att implementera både det kunden vill ha och det kunden kanske någon gång kommer att vilja ha.
Att systemen sedan blir långsamma och fulla av fel ser man som ett separat problem. Felen kan för övrigt alltid fixas med kontinuerliga uppdateringar, även om det tyvärr också för med sig att man alltid skjuter på ”rörliga mål”.
Nej, det är kanske alldeles för lätt att vara negativ och utvecklingsfientlig. Men ibland är det är ganska skönt att lyssna till företag ”mot strömmen”, som Scania. Där har man hittills valt att hålla en stenhård kontroll över sina elektroniksystem, behålla all kompetens inom huset och inte tillåta kontinuerliga uppdateringar. Det har lett till en överlägsen kvalitet och det är i sig ett bra säljargument.
På samma sätt känns det bra att höra Per-martin Andersson från Ericssons basstationsverksamhet tala om förenkling som det enda sättet att klara så avancerade system som LTE-basstationer. Allt måste göras så enkelt som möjligt annars går det inte.
Det finns naturligtvis inga motsättningar mellan till exempel modellbaserad konstruktion och enkelhet. Tvärtom ger modellbaserad konstruktion större möjligheter att hålla ordning på vad man egentligen vill göra.
Det stora problemet är väl snarare när man inte riktigt vet vad man vill och därför försöker hålla alla vägar öppna. Praktexemplet på det är kanske kortstandarden Futurebus+, men det finns många andra. Låt oss bara hoppas att inte Autosar är en av dem.
Och på tal om fordon. Jag läste idag ett riktigt vettigt inlägg om vägbygge från en socialdemokratisk politiker. Han påpekade att man faktiskt måste bygga ut vägarna för att det skall gå att komma fram med bussar. För det är ju faktiskt så att bussarna står för en stor och växande del av kollektivtrafiken.
För oss som bor på Värmdö utanför Stockholm, ett område utan spårtrafik, är det här fullständigt självklart. Här är nog de flesta nöjda med den flexibla, snabba och turtäta busstrafiken. En extra fil för bussar skulle på många ställen vara ett mera miljövänligt och framför allt bra mycket mera flexibelt alternativ än dyra spårförbindelser.

Comments are closed.